Jag heter Björn Persson och är född 1967. Jag och min sambo bor på en liten gård i Matfors, en liten bruksort som ligger knappt två mil väster om Sundsvall.

Jag har "hållit på" med trav sedan någon gång 1984/85 och varit amatörtränare i obruten följd sedan 1986 då jag köpte min första häst, en 11-årig "lus" vid namn Bobby Edition.

Jag har varit en "äkta" travamatör så tillvida att jag även har haft ett heltidsjobb på sidan om. Många som räknas som "amatörer" nu för tiden, har enbart hästarna som födkrok.

En sån amatör har inte jag varit. Fram till nu åtminstone, eftersom jag tog ut proffslicens från 1 januari 2023.

Spännade men kul. Sen om jag får några hästar i träning, det återstår väl att se..

Jag jobbade tidigare skift som processoperatör på SCA:s pappersbruk Ortviken i drygt 30 år (innan det jobbade jag på bruket här hemma i Matfors i fyra år) tills mars 2021 då jag och typ 90 procent av mina kollegor på pappersbruket fick gå hem, uppsagda, då SCA lade ner tidningspapperstillverkningen.

Jag hade lön till september 2021.

Sedan dess har jag stämplat.

Hösten 2022 började jag hoppa in och jobba som vikarie på ett par ställen och då jag inte hittade något arbete som passade att kombinera med travet så bestämde jag mig för att prova som professionell travtränare.

I december 2020 gick jag klart A-tränarkursen och blev godkänd att ta ut proffslicensen. Det återstår att se om det väntar en spännande framtid som professionell inom travporten eller om jag fortsätter som amatör efer det här prövoåret.

Men även om jag redan är 55 år, och aningen sen på bollen att bli proffsttränare, så hoppas jag att jag har en del att erbjuda travsporten de närmaste tjugo åren

Jag har som sagt jobbat heltid på fabriken och de hästar som finns här på gården har jag skött om på "ledig tid". Ibland innebar det sysselsättning som motsvarar två heltidsjobb, men det har varit mer av en livsstil att ha det så här än att känna som om man haft ett till "jobb".

Jag har tidigare haft delägare på en del hästar, och det är sällan jag har det numera. Det blir enklast att ha dom själv - även om det blir dyrare så kan man ju bestämma helt själv utan inblandning - och det är ju en stor fördel.

Särskilt när det går bra.

Men som proffs kanske jag måste tänka lite annorlunda.

Bäst av mina hästar i alla fall så här långt har Parkin e Tap In sprungit. Han var en fenomenalt trevlig och snäll individ som älskade människor mer än andra hästar. Han tjänade lite drygt 1,9 miljoner kronor under sin karriär. Ofattbar summa och jag kan inte begripa var alla pengarna tagit vägen för i min plånbok befann de sig inte länge i alla fall.

Parkin gjorde sin sista start i april 2016. Och då han visade tydligt att han inte gillade själva tävlandet längre, fick han gå i pension som tioåring 2016. Från sommaren 2017 till sommaren 2020 var han utleasad till Travskolan på Bergsåker där han var med i kursverksamheten.

Jag tyckte lite synd om honom när han bara fick gå in och ut ur hagen här hemma utan någon sysselsättning när han ändå var frisk och kry i övrigt. Då travskolan var intresserad av att låna honom blev det en bra lösning.

Tyvärr så gjorde han illa sig två vintrar i rad i ett gaffelbandsfäste under samma framknä, så de valde att säga upp honom.

Så därefter fick han gå här hemma och skrota och vara styvfar och hagkompis åt King John Richards och Waggy när de var små. Han hade problem med "krubb-bitning" efter sejouren i Tyskland och trivdes bäst när han fick vara ute på sommarbete då han stressade av och han slutade sätta fast sig och suga luft, men så fort han som han stallades in igen, började han om igen och sista året fick han svullnader under ganascherna av krubb-bitningen. Han blev även lite framhalt i vintras och började bli lite "gubbgrinig" mot de andra hästarna på senare år.

Det har varit en rolig resa med Parkin. Att jag födde upp honom själv också gör det extra roligt. Men alla resor har ett slut och för älskade Parkin tog det slut den 29:e auguti 2022 efter en fin sista sommar ute fick han sluta sina dagar.

Han kommer alltid att vara ihågkommen som den bästa kompisen man kan ha.

Och för alltid saknad.

Mamman till Parkin hette La Bigi och henne köpte jag från Göteborg på Blocket för 5000 kronor år 2005

Parkin började karriären hemma hos mig, men efter 25 lopp mellan två och fyraårssäsongen utan vinster (tre andraplatser som bäst) och ca 65 000 insprunget fick han gå i proffsträning hos Henrik Svensson i en månad i mitten av juli 2010 (jag skulle på semester). Han tände till ordentligt av miljöombytet och vann två lopp direkt hos Henrik.

Efter den månaden tävlade jag sedan vidare med honom hemifrån och han vann även ett lopp och blev även tvåa på V75 i min regi, men med Henke i sulkyn.

Från och med våren 2011 fick han dock tillbringa tävlingssäsongerna hos Henke medan jag själv skötte om vinterträningen här hemma hos mig (mellan oktober och mars). Under den här perioden, åren 2011, 2012 och 2013 tjänade han nästan 1,5 miljon och vann fem V75-lopp.

Sista sommaren hos Henke (2013) tog han steget upp i Guld, och då vände framgångssagan nedåt.

Personligen tror jag han knäcktes redan i Gulddebuten på våren 2013 på Solänget när han fick ett elakt upplägg, Henke rundade blivande elitloppshästen Panne De Monteur och tog dödens, för att därefter bli frånåkt i sista sväng.

Fortsättningsvis stod hästen inte att känna igen, och även om han vann två lopp den sommaren så var det inte samma häst längre. Och självförtroendet fick sig nog en knäck när han inte räckte till riktigt mot de allra bästa, det verkade som om han fattade det själv också. Och då var han inte sig lik därefter även om han glimtade till emellanåt.

Trots nytt rekord på 10,8/1640 meter autostart i augusti 2013 så var framgångssagan i det närmaste över.

De pengar han tjänade hos Henke räckte inte längre till att betala för att ha honom kvar i proffsträning, och även om han under sista sommaren hos Henrik tjänade 160 000 kronor så blev det inget över.

Hästen såg även lite småless ut över de tråkiga lopp han ofta fick under slutet av tiden hos Henke. Då beslöt jag mig för att prova nya vägar.

På förslag från då nyblivna proffstränaren Sofia Aronsson skickade jag honom till henne i Frankrikei slutet av oktober 2013.

På hennes förslag så skrev vi även ett leasingavtal för att det skulle bli enklare med allt, framförallt för att jag skulle slippa alla räkningar. Dealen var på 40/60 och det blev ju tråkigt nog bättre för mig än för henne som det senare visade sig.

Under 2014 fungerade han ändå "sådär", men "flackandet" runt i Europa på olika travbanor satte nog sina spår då han börjat med intensiv "krubbitning" någonstans längs vägen. Och det fortsatte han med resten av livet.

Nu verkade det inte störa honom särskilt, så han fick hålla på, men de sista åren fick han som knölar och svullnader under ganaschen, som försvann när han var på bete och inte kunde sätta fas överkäken och suga luft lika lätt. Dessutomhade han slitit ner framtänderna rejält.

Han tävlade och skjutsades runt på långresor runt om i Frankrike, Tyskland, Österrike och Ungern och vann lopp i de tre sistnämnda, även om han blev diskad för trängning i Ungern och fråntagen segern (som annars var överlägsen och med 30 meter). Han var oftast körd av Österrikaren Rudi Haller, som även ville köpa honom, men då jag en gång i tiden tackat nej till ett miljonbud, kändes det inte som om det var aktuellt att sälja honom nu för en "spottstyver" heller.

Han har förtjänat att vara hemma i tryggheten, det är jag skyldig honom, så det enda stället han skulle komma till när karriären var över, var hit hem till Storjorden.

Under vintern 2015 flyttades han ännu en gång av Sofia. Nu till Sverige och till Bjertorp, där han troligen hamnade lite i skymundan när han inte levererade, och Sofia började fylla på stallet med bättre hästar.

Vi hade tidigare bestämt att kontraktet skulle upphöra senast 1 augusti 2015 och jag tror inte han tränades så hårt på slutet, om än alls. Jag har inga klagomål på Sofia som skötte både hästen och det det ekonomiska klanderfritt.

När han kom hem startade vi på direkt, men det tog några månader av träning och han blev allt bättre i form, men eftersom han aldrig tyckt om eller gjort bra resultat på hösten fick han gå till vintervila efter att ha blivit oplacerad och frånåkt på 12,4 sista starten den hösten (vilket ändå var hans 8:e snabbaste tid någonsin i livet).

Vi tränade på under vintern, och gjorde ett försök i april 2016 men då ville han ingenting. Och då bestämde jag mig för att det fick vara slut.

Såna här hästar ska kommas ihåg för vad de en gång var och inte springa runt på småbanorna och jaga matlappar.

Parkin i oktober 2021

Här har ni hans karriär.

Daley föddes sista juni 2014 och var min dyraste ekonomiska satsning någonsin inom travsporten, och kostade närmare 250 000 kronor med alla omkostnader runt omkring. Och hon fungerar inte alls. Vi kvalade tre gånger men det fungerar inte.

Hon kvalade in i mars som treåring, sedan var jag borta två veckor ochsedan dess har hon inte funkat alls. Hon får tusen ben när hon kommer in på en travbana. Tror att psyket fått sig en rejäl törn någon gång under vägen.

Var lite vassare än mina andra uppfödningar i humöret, men blev hyfsat snäll och riktigt hanterbar med tiden.

Skadade sig tidigt under tvåårssäsongen i ett bakben, så hon fick konvalescenstränas ända fram till slutet av juli 2016, och var därför inte klar i tid för något premielopp.

Det kändes inte så lite surt, när hon tre veckor efter tidsgränsen var ute för premien i slutet av november, joggade 1,30/2140 meter helt obrukad. Det kände väldigt surt att missa 20 000 spänn. Hon kvalade in i mars 2017 som treåring på 22,3 men har inte fungerat i travet sedan dess. Behandlades i tre leder samt SI-leden i juli 2017 utan att fungera, åkte därefter i tre omgångar 32 mil (tur o retur) till en erkänt duktig equiterapeut och hon blev bättre och bättre, utan att bli riktigt hundra. Det lustiga, eller olustiga är att hemma och utanför en travbana travade hon bra, ibland också hyfsat i bakvarv, men så fort man vänder upp skuttade hon med bakkärran.

Hon hade som sagt haft oerhört lätt för sig när hon varit fräsch, därför är det extra tråkigt att det inte fungerar med henne.

Nu har jag gett upp och hon fick ett fint hingstföl vid namn King John Richards (född 20202) efter välstammade Kadett C.D. en av Parkins antagonister när det begav sig. Stammässigt intressant då jag får in min favorithingst Arndon på två ställen i x och y position på det blivande fölet. Så pass långt bak som i 4:e och 5:e led, men ändå.

Sommaren 2021 betäcktes hon med västammade Doctor Doxey Zenz. Och i maj 2022 föddes ett långbent och snyggt stoföl heter Waggy (efter David Wagstaffe ytter i Wolves under första delen av 1970-talet)

Daley slutade sina dagar i november 2022. och har sin sida Här

I nuläget äger jag fyra hästar .

Efter Parkes död (se lite längre ner på sidan) blev Daley ensam här hemma, vilket inte var så bra.

Därför köpte jag på hösten in en då treårig ostartad problemhäst som jag hittade på Hästnet. Ett sto som jag gillar skarpt och som jag efter mycket jobb fått till hyfsat. Hon heter Listas Alice och har vunnit åtta lopp för mig och tjänat mer än 330 000 sedan hon kom. Hon är sju år nu 2022.

Fantastisk häst även om hon fortfarande är lite för "löpvillig". hon har sprungit s pass fort som 12,9 på kortlopp som trea och har 13,2ak vid seger med mig i sulkyn.

Otroligt skoj.

Jag kvalade in henne i februari på bra sätt efter tre månaders "problemanpassad" träning och när hon senare fick gå på "sommarlov" och beta lite gröngräs några veckor, hade hon gjort åtta starter och vunnit två lopp och varit tvåa i ett, så det fungerar bättre än förväntan. Men min sambo säger att en enda människan Alice litar på är mig. Möjligen har det betydelse för hur det gått att få ordning på henne.

Inte för att skryta, men det enda jag ÄR riktigt bra på inom travsporten är att få billiga problemhästar (med framförallt mentala problem) som folk gett upp med, att fungera så de springer in pengar.

Inte så att de går upp i Gulddivisionen direkt, men fungerar beydligt bättre än vad någon någonsin trott på förhand.

Jag hoppas Alice fortsätter fungera lika fint även framöver. Hittills har vi som sagt vunnit nio (9) lopp tillsammans.

Här är Alice's informationssida.

En häst som jag höll av mycket men som tyvärr fick avlivas på grund av tarmvred våren 2018 var Parkes, en egen uppfödning som jag var väldigt glad över och som började sin karriär rätt bra. Jag vann två lopp med henne, men hon stagnerade lite och var sig inte riktigt lik hösten 2017 och vintern 2018.

Hon hade då sprungit in ca 170 000 och gått 1,14,1 autostart över medeldistans, men hon var lite sämre än väntat och var inte alls till sin fördel alls på hösten, och under vintern var hon direkt dålig i de lopp hon gjorde.

Hon fick magsårsmedicin då hon hade såna tendenser och blev lite bättre. Men jag hade mer eller mindre bestämt mig för att ta henne till avel och tog till och med bort försäkringen på henne i slutet av april, vilket blev kostsamt senare då hon fick tarmvred en knapp månad efteråt där i slutet av maj 2018 och trots veterinärinsatser hela dagen tvingades hon avlivas.

Väldigt ledsamt och tråkigt.

Hon föddes annars 21 maj 2012 (för övrigt på min äldsta dotters födelsedag) och var efter Tap In och Parkins halvsyster Norma N.Bell.

Parkes hade inlednigsvis en inställning lite utöver det vanliga, och var betydligt piggare än vad hennes morbror varit på hemmaplan. Tyvärr så hade hon någon inflammation i sträcksenorna på båda frambenen som gjorde att hennes "stil" har en del övrigt att önska.

Men hon kämpade på och gjorde det riktigt bra hela tiden.

Och det var som om luften gick ur mig för ett tag när jag tvingades ta bort henne.

Det var tufft.

Hon hade sin sida med infomation Här

Senaste hästen in i stallet är annars valacken Livi Nationality som köptes in för en liten peng som träningskompis åt Alice nu när Daley är dräktig. Han kom i september 2019 och hade 15 500 kronor på sig. Det visade sig att den här hästen varit ett superfynd. På tre säsonger har han vunnit sju (7) lopp och sprungit in närmare 335 000 kronor till oss. Vi har även hunnit med att starta på V75 - dock utan några framgångar.

Trots att jag vunnit sex av loppet med honom själv går han numera allra bäst med andra kuskar.

Kul ändå att få till en sån häst.

Kennet Olsson, min hjälpreda de senaste fem åren har kört honom i träningen mest hela tiden, och det har fungerat bra. Här är Livi's sida.

Kennet Olsson - hjälpreda

Jag har även i mellantiden fött upp den nu döde fuxvalacken, Willie Carr som föddes och tllbringade sina första åtta månader på Ortsjöns Hästgård.

Mamma till den var Prevenue som jag vann mitt första lopp med. Hennes resultat hos mig ser ni Här.

"Wille" var stendum att transportera, dum att sko och ännu dummare på att köra in (det slutade med att han fick vara två månader hos Micke M Andersson, som också han sa att det var den dummaste häst han någonsin hållt på med).

När det inte passade honom eller blev för mycket för honom att hantera, då bara lade han sig på marken och spelade död.

Men Wille kunde springa fort och hade tränat premieloppstiden innan i provlopp och banjobb och fungerat bra nog och inte gjort några dumheter framför vagn sedan tidigt under vintern som tvååring, då han återigen la sig (och den här gången för första gången inne på själva travbanan) efter att ha rest rakt upp i volten inför starten av premieloppet så att jag ramlade ur.

Då gav jag upp och tänkte slakta honom, men Pär Ländin på A-tränare på Bergsåker ville ha honom och göra ett försök.

Han motiverade detta med att "då slapp ju jag alla bekymmer" och om det inte gick så skulle han ta bort honom.

Så han fick ta honom för blygsamma 200 kronor ("Man ska ju alltid betala något..." sa han) Och i slutet på hösten klarade han av sitt premielopp så några kronor fick jag in på honom via uppfödarpengar där.

Därefter gjorde han sina fristarter utan att lyckas gå felfritt i något lopp och Ländin sålde honom vidare (för typ lite och ingenting enligt ryktet) våren 2019 trots att han fick honom mot löftet att ta bort honom om han ledsnade, och inte sälja honom vidare. Men eftersom det inte fanns några papper på det så är det som det är.

Man ska nog inte lita på någon i travbranschen men hästen fick det nog bra där han var tills de fattade det nda rätta beslutet och tog bort honom i febuari som femåring då de inte fick honom att sluta med ina dumheter.

Pappa till Willie Carr var fransosen Quevert som jag faktiskt aldrig planerat att betäcka med.

Men tidsbrist och snabba beslut när det första valet (No Frosting helbror med Chocolatier) hade för dålig spermakvalitet och det var snabba ryck så föll jag till föga, efter inrådan och rabatt från hingsthållaren Micke Demmers. Jag visste då inget om hingsten och fick halva priset på levande föl-avgiften.

Det var väl därför det blev bara tok av alltihop.

Det var oerhört besvärligt att föda fram den där hästen. Veterinärkostnaderna blev på närmare 25 000 kronor eftersom märren inte kunde krysta fram honom, och en inte heller fick ur sig efterbörden. Dessutom pekade benen åt alla håll på honom som föl. Han såg ändå hyfsad ut som fullvuxen, förutom hasorna som pekade all världens väg.

Och sedan bara fortsatte han att kosta pengar fram tills dess att Ländin tog över honom.

Här var hans sida. Vintern 2020 avlivades han klokt nog av hon som tog över honom från Per Ländin.

Bra så!

Eftersom jag bara hade fyra boxplatser, vilket egentligen är två för många för att jag ska kunna sköta en fungerande träningsverksamhet och jobba med annnat samtidigt (nu har jag faktiskt byggt till och har hela sex boxplatser) så måste jag ibland göra mig av med någon häst.

För att få plats med "Wille" var jag tvingad att ta bort en häst. Och då blev valet enkelt, eftersom jag alltid prioriterat mine egna uppfödningar så tvingades jag sälja den formtoppade valacken Quantum Bond.

En då åttaårig valack som jag köpte tre år tidigare. "Bonden" var också ett av "mina" mer lyckade projekt. Han sprang in nästan 130 000 på de här åren jag hade honom och jag vann två kusksegrar med honom och dessutom tre tränarsegrar i monté.

Det var en spännande resa med honom och jag känner mig väldigt glad åt att det var montéryttarinnan Anna-Lena Forsberg, som ridit honom i montéloppen som köpte honom. Nu har han flyttat vidare och har år 2022 fortfarande en som det verkar trevlig pensionässtillvaro i Skellefteå-trakten.

Andra hästar som försvunnit:

I mars 2015 försvann även vår älskade fölmärr Norma N. Bell.

Pappa till Norma var "avelsniten" Jolly Rocket, men hon hade ändå samma mamma som Parkin så jag ville gärna ha kvar stammen. Norma var en godmodig och snäll häst som tyvärr föddes med underligt svängda bakben, så kallad "windswept-benställning" och höll aldrig för reguljär träning.

Trots detta klarade hon premieloppet galant och var även kvalklar på hösten som tvååring.

Hennes snedhet i korset hade börjat påverka henne negativ på slutet så det var inte mycket att fundera på. Hon var en härlig häst som jag hoppades skulle klara sig ett tag till, men det gick inte längre. En stor talang som aldrig fick visa vad hon kunde.

Här är sidan om henne.

Norma fick tre föl (En hingst som föddes på Överby stuteri och var dödfött samt de två två ston det står om ovan, Parkes och Daley),

Sporadisk köper jag också någon häst ibland som jag testar som ett projekt för att få köra lite lopp.

Ibland blir det bra och ibland blir det dåligt.

Exempelvis Prevenue som är mor till Willie Carr köpte jag för 8 000 från Skövde. Hon sprang in 40 000 och gav mig mitt livs första kuskseger.

Före henne var leasingen av snälla och fina New York City där ägarna blev så nöjda att jag fick alla pengar jag körde in med henne. Hon var väldigt nyttig för att få rutin i min "kuskkarriär" (Hennes resultat ser ni Här).

Medan Prevenue och New York City affärerna var okomplicerad så var de två senaste köpen motsatsen, och även om köpen så småningom blev nyttiga, så blev jag blåst.

Ett kostsamt "köpeprojekt" var en dansk märr som heter Proud Bee och henne köpte jag den 1 oktober 2011 genom hästhandlaren Robert Ericsson. Träffar ni på honom så köp ingen häst är mitt råd. Den missen gjorde jag och det blev en dyrköpt erfarenhet.

Ändå lyckades jag fixa till henne och jag kunde köra in ca 40 000 med henne och sänka alla hennes rekord under det dryga 1½ år jag hade henne. Hon såldes billigt i slutet av februari 2013 till Bollnäs. Hon har startat och fått några matlappar efter försäljningen och verkar leva ännu 2021

Här finns hennes resultat hos mig

En dryg månad efter att Proud Bee lämnat oss så hittade jag nästa projekt.

Det var Quantum Bond som jag nämnde ovan att jag då precis sålt.

Jag vill dock inte undanhålla er den historien, eftersom den också har sina baksidor.

2013 efter att jag sålt "Danskan" hittade jag den här valacken från Quantum Farms. Det var en intressant häst som hade en halvsyster vid namn Quantum Joyride (hon sprang in ungefär lika mycket som Parkin gjort hittills). Men precis som vanligt blev jag blåst på något sätt även om hästen var billig, så gillar jag inte att bli lurad.

Det finns många ohederliga personer i travbranschen. En av dem visade sig vara "föreståndaren" på Quantum Farms, Stig Hjellström

När jag betalade för hästen skulle den vara frisk och kry och ohalt.

Hjellström ringde dock när de skulle skicka den och berättade beklagande att hästen precis fått en spark i hagen, men att han inte var halt. När sedan "Bonden" anlände hemma hos mig hade han en stor svullnad på skenan bak. Och var halt.

Dessutom såg han rent fördjävlig ut i hull, muskler och päls. Jag ringde Stig Hjellström som godkände att jag tog hästen till veterinär. De skulle absolut stå för undersökningskostnaderna. Vilket de senare nekade till att göra.

Det slutade med att jag fick betala för det hela själv eftersom de vägrade betala räkningarna. Det hade blivit för dyrt, sa han.

Efter diverse telefonsamtal hit och dit föreslog Stig Hjellström själv att de skulle betala in 2000 kronor till mig (vilket motsvarade en tredjedel av vad veterinärbesöket kostade). Vilket de naturligtvis aldrig gjorde.

Däremot fick JAG långt senare en räkning från Quantum Farms konkursförvaltare, om att betala en veterinärräkning till dem, en räkning som jag redan betalat.

Men då tog det hus i helvetet kan jag säga.

Quantum Farm betedde sig som ena oärliga jävlar och såna ska man inte göra affärer med. Tror de heter Teton idag, men troligen är det samma skistövlar som ligger bakom

"Så här såg stackars Quantum Bond ut när han kom från Quantum Farms i april 2013"	"Så här såg han ut i januari 2014. Klar skillnad på hela hästen

Turligt nog för mig så blev hästen ohalt efter några veckor och även om bulan fortfarande var kvar på benet så utvecklades han bättre än jag någonsin kunnat tro.

Dessutom har han en väldigt dålig mun och var knappt styrbar när han kom hit då i början av april 2013.

Det är lite bättre nu, men "det är svårt att lära gamla hundar att sitta". Att sköta om och hålla på med hästen var dock inga problem. Han var lite avvaktande i början men på slutet hos mig var han verkligen en jättesnäll och trevlig häst.

Den häst som kom hit var vad många tyckte en fullblodspsykopat som förvisso var väldigt snäll att hantera, men uppträdde som en galning framför vagn. Det har krävts en hel del av mig för att få honom att lugna ner sig någorlunda och nu vet jag att jag är rätt bra på att ställa i ordning problemhästar

Han var som synes inte direkt "välskött" heller, men hade så fina ögon att jag inte kunde med att skicka tillbaka honom. Han har varit en väldigt trevlig individ de här nästan tre åren han varit här.

Han har väldig kapacitet, kanske det värsta jag känt på en travbana i alla fall, men har ju som sagt många inte helt "oproblematiska" sidor när det kommer till banbesöken. I monté passar han dock ypperligt och jag tror att det är ett bra köp för Anna-Lena.

Här är hans sida.

Min tidigare bästa häst genom alla tider (nu har Parkin gått om!) lämnade jordelivet den 17 augusti 2010 . Det var den egen uppfödde 13-årige valacken, Hibbitt, som vunnit rikstotolopp en gång i tiden, (meriterna här) som fick sluta sina dagar.

Ett sorgligt men nödvändigt beslut som vi fattat här hemma.

Det blir dock aldrig mer detsamma. R.I.P

Fakta om mig och mina hästar:

Jag har hållit på med trav på amatörnivå sedan 1985 och köpte min första häst som 19-åring året efter. Det var en så kallad "licenshäst", en 11-årig varmblodshingst vid namn Bobby Edition. En ren förlustaffär men jag fick i alla fall min körlicens (som jag år 2006 återtog efter att ha varit utan i flera år. Körlicensen tappade jag i början av 2000-talet eftersom jag inte körde några lopp).

Efter Bobby har jag haft flera hästar, ingen riktigt bra förrän Hibbitt kom och vann på rikstoton. Min allra bästa häst hittills är Parkin.

En bit ner följer lite text om de flesta hästar jag haft i min ägo/omvårdnad .

Travet ledsnade jag på en period och jag försökte att avsluta det hela för några år sedan. Det gick inte så bra... Det är väldigt svårt när man gillar hästar.

Nu har jag fått en nytändning och jag hoppas att jag är på gång igen...

Nedan följer berättelsen som jag kallar:

"Mitt blygsamma liv i travbranschen"

Med trav började jag någonstans i 17-18 årsåldern. Vilket kom som en blixt från klar himmel för min familj som aldrig varit speciellt intresserade av hästsport. Även om morfars bror, Kalle var proffstränare i Östersund en period runt andra världskriget, så förekom det aldrig något snack om hästar i min familj när jag växte upp.

Eftersom vi tidigare bott inne i "asfaltsdjungeln" så var möjligheterna till att ha djur också små.

Det var motorsport som gällde i mitt hem när jag var liten. Min styvfar körde isracing i världseliten och morsan hängde på och kollade. Själv var jag mindre intresserad av att köra hoj. Det var mest fotboll (som ingen av dem hellre var speciellt insatt i eller intresserade av) som intresserade mig först.

Morsan och Börje (styvfadern) ställde ändå ofta upp och skjutsade till matcher och så men utan att visa något påtagligt intresse för läderkulan.

Närkontakt med hästar för första gången kom jag först som sex eller sjuåring när min dagmammas barn skulle börja ridskola och jag hängde med.

Tyvärr så var jag allergisk mot hästar och det innebar ju att jag fick sluta i ridskolan tämligen omgående, även om intresset för dessa mäktiga djur rotades redan då.

När vi långt senare hade flyttat ut till Matfors från Sundsvall så blev jag av en slump tjenis med Bengt-Åke "Fisk-Åke" Eriksson som ofta körde den Matforsbuss som jag åkte till gymnasiet inne i stan (Sundsvall) med. Han hade travhäst och rätt som det var så kom det sig så att hängde på honom till Gösta Lodin, där "Fisken" hyrde stallplats för att prova på att köra häst.

Sagt och gjort, "Fisken" selade på en häst och gav mig några knapphändiga instruktioner, sedan var det bara att ge sig iväg.

Och jag var fast - trots att snoret rann och ögonen tårades av allergin.

Bergsåkerstränaren Agge Engbloms son Patrik gick i samma klass som mig på gymnasiet. Agge hade precis slutat tävla med sitt stora affischnamn Joe Spin, men var fortfarande aktiv i allra högsta grad och "Palle" som sonen kallades, fixade ofta program och fribiljetter till Bergsåker.

Och vid ett flertal tillfällen hängde jag med för att kolla in hans farsa och intresset för travet bara växte.

Allergin blev jag som tur var "botad" från med ett medel som hette Lomudal Nasal, ett vitt pulver som sprejades upp i näsan och som skulle täppa till tårkanalerna. Det fungerade fint. Efter några månader hos Gösta och Fisken så glömde jag ofta bort att ta det, med märkte aldrig av några problem, och det gör jag fortfarande inte, trots att jag inte tagit någon medicin på närmare 20 år...

Jag har alltså på något konstigt sätt blivit immun mot min hästallergi och sedan dess får jag inga symptom längre.

Konstigt men sant.

Än i dag har jag väldigt få problem av detta trots att "pricktester" och liknande fortfarande visar att jag är allergisk mot hästar, hö, pollen och liknande.

När jag kört häst hos Gösta Lodin och Fisken ett tag blev jag sugen på att ta en körlicens, aningen för snabbt kanske om man ska vara efterklok, men sagt och gjort.

På vårkanten anmälde jag mig för att ta körlicens. Jag skulle få låna Göstas gamla märr Orrijett, med alla mått mätt en riktig lus, men perfekt för mig som var nybörjare.

Gösta hade gjort i ordning ett rör på rockarden, som han kunde sätta en lång käpp med en knippe fladdrande band i,

den viftade han i luften med när han ville att hon skulle öka farten och börja springa.

Då om någon gång blev det i alla fall fart på henne...

Sagt och gjort, veckan innan licensloppen skulle börja for jag in för att delta i ett provlopp. Det var mitt första besök på Bergsåkers travbana som kusk.

Vansinnigt egentligen, men Gösta måste ha förlitat sig på min förmåga ändå.

Det gick ändå bra och jag kom iväg, utan galopp och jag körde väl 23/2140 meter hela vägen en bit bak i fältet. En bra tid för Orrijetts del och Gösta var helt klart nöjd.

Veckan efter började licensomgången och på hösten, närmare bestämt den 19 november 1986 körde jag mitt första lopp.

Det gick åt helvete förstås. Galopp i starten och distanserad.

Och på den vägen är det...fortfarande

Hingst, född: 1975 död: 1987. Rek 18,6k 54.475 kr

De var i alla fall inte lika sugna på att låna ut henne till mig som han varit.

Så om jag skulle ta någon licens var det lika bra att skaffa en häst.

Jag hade dock ett lågavlönat arbete på Målsta handelsträdgård, men på den lönen födde man inte speciellt många...

Det löste sig ändå. Precis som det brukar. Min farfar Sven, som var min genom tiderna störste supporter och kanske den viktigaste person i livet då, gav mig 3000 kronor, och min biologiske far Benny lika mycket.

För de pengarna köpte jag alltså Bobby Edition och en gammal sele, hyrde in honom hos slaktaren Allan Ledström i Lunde, Matfors för en femhundring i månaden inklusive hö, om jag kommer ihåg rätt.

Naturligtvis var det vansinningt rent ekonomiskt och morsan höll på att dö när jag sa att jag köpt en häst, men hon lugnade ner sig och jag slapp i alla fall betala hyra hemma så länge jag betalade hästen helt själv. Styvfadern Börje byggde en rockard åt mig och sedan var det bara att träna.

Jag tror inte jag skulle vara lika cool om mina ungar kommit med några liknande "idéer".

Skorna var alldeles blankslitna. Då var man riktigt grön och hade oerhört lite koll.

Bobby Edition såldes efter sju månader i min ägo till Vara för inköpssumman 5.000:-, det var i början av mars 1987 (Jag skulle göra militärtjänst på F4 i Östersund och hade inte råd med någon häst. Min styvfar Börje och jag körde till och med ner hästen till Axevalla bara för att bli fri honom!).

Underligt nog lyckades han där som 12-åring bli trea på Åby innan han avlivades efter en lastningsolycka, vilket inte var oväntat, den hästen var INTE lättlastad kan jag säga, men man lärde sig en hel del "tricks" för att lasta hästar, under den korta tiden jag tränade mig på Bobby. Det har jag haft stor nytta av sedan.

Valack, född: 1982 död: 1990. Rek 21,2m 15.700 kr

När jag började med travet gick jag som jag tidigare nämnt "i lära" hos den oerhört snälle, humoristiske och vänlige Gösta Lodin här i Matfors. Hos honom skulle vi få placera denna häst tillfälligt, medan jag gjorde i ordning hemma på min nyligen inköpta lilla "ranch" i närheten (jag och min sambo köpte den våren 1988, i samma veva som jag muckade från militärtjänstgöringen på F4 och hade just då fullt upp med att i ordningställa denna).

När jag en morgon ringde Gösta för att höra om den anlänt någon häst ännu, sa han dröjande "njaa, nån häst vet jag inte, men det står en spinnrock ute i hagen..." och det var verkligen inte mycket hull på Mauritz.

Måldomaren hade tacksamt nog mer förståelse och menade att eftersom jag var så orutinerad tyckte han att det räckte med det straff jag fick.

Det tyckte jag med...

Åke Svanstedt testade några jobb med honom senare utan att få till någon bättring trots vissa "patenterade" lösningar och det hela slutade med att svärfar tog över Mauritz efter "utdömning" av veterinärhåll. Men även han fick ge upp ganska omgående och tvingades slakta honom.

Vilket nog var lika bra då han vid obduktion visades att han hade en helt nedsliten höftkula.

Inte lätt att springa då...

Sto, född: 1981 död: 1992. Rek 21,2k 12.800 kr. Avkommor: Big Earth -89 (24.150:-, e Speedboat), Giller Joe -90 (ostartad, e Joe Spin) , Chosse -91 (0:-, e Al Joe).

Ägaren till Millie Marib var Bengt-Åke "Fisk-Åke" Eriksson, en av många profiler inom travet och en av mina "läromästare" i begynnelsen.
"Millan" var också en av de första hästarna jag körde överhuvudtaget i motionskörning och det var oerhört mycket passgång i henne när hon sprang (förutom att hon dessutom var tämligen geistlös och galopplysten på banan när hon startade för "Fisken"), hon lyckades aldrig hamna bland de tre på 28 försök, det säger väl det mesta.

Och även om "Fisken" inte var världens bästa kusk så hade han i alla fall vunnit Östersunds Stora Pris med sin gamle snabbloppare Kurt en gång i tiden, så helt kusklös var hon ändå inte.

Varför jag betäckte henne vet jag inte än i dag, ungdomligt oförstånd kanske. Det skulle jag nog inte göra om i dag i alla fall, även om stammen med Florlis-sonen Mill H som morfar var intressant i sig.

Millan lämnade ytterligare två avkommor efter att hon fött min egen Big Earth.

"Fisken" tog också han ett eget föl, Chosse, som inte heller hade det speciellt lätt för sig och mäktade bara med en start.
Båda var konstigt nog betydligt mer "rättställda" och såg mer ut som hästar än min "Biggen", ändå var han den enda som sprang någonting.

Sto, född: 1986 död:1992. Rek 20,6m 9.800 kr. Avkommor: Rebel Yell -92 (5.100:- e Florican Will).

Köptes som treåring från Ingemar Hallberg, före detta tränare på Bergsåker, då verksam på Eskilstuna och med verksamhet på Mälsåker. Flög ner och tittade på henne efter ett tips, betalade 18 000 kronor och fick hem henne dagen efter.

Den var på två dagar!

Det var Ingemar Hallberg som debiterade mig för de två "halvdagarna" som gick från det att jag köpte henne och det att hon for därifrån.

Sjukt snål kille den där Hallberg, dessutom bommade han massvis av cigaretter av mig under den korta tid jag var där nere och tittade på hästen.

Pengarna till "Vivi" lånade jag på banken under "falska förespeglingar", men det är väl preskriberat nu.

Det skulle annars ha blivit ett nytt badrum...

Två gånger var jag själv 3:a med henne. En av gångerna gav jag 298 tillbaka på en satsad tia, hyfsat odds va?

Jag lyckades dock aldrig vinna lopp med henne.

Var oerhört nära en gång på Gävle då jag fick fritt i sista kurvan efter ett lopp i rygg på ledaren, med tussar, norsk och spö obrukat valde jag förstås det allra sämsta alternativet - spöt, och med bara en häst kvar att passera med "allt kvar"och inne på upploppet, lyckades jag naturligtvis i ivern driva henne i galopp.
Idiotiskt och klantigt, då jag egentligen bara hade behövt sitta still och åka i från dem.

Bengt Sandin, en annan av hembygdens "travgubbar"som åkte med mig till Gävle, pratade inte med mig förrän i Söderhamn på tillbakavägen, då sa han helt kort. "Hade du bara suttit still hade du blivit sämst tvåa" sedan var han tyst igen tills vi var nästan hemma.

Jag undrar än i dag hur mycket han hade spelat...

Viviann Brante var en oerhört snäll häst som avlivades efter en trasig böjsena som hon ådrog sig i det sista av de tre lopp hon gjorde efter fölningen, då flöt det många tårar...

Valack, född: 1989 död: 2001. Rek 18,7m 24.150 kr

Vind, sned och besvärlig men min första vinnarhäst som tränare.

Ingen större"succé" men resultatmässigt min främsta dittills då han sprang in 24.150 kronor på 5 år - Inte mycket!
Började annars lovande och var lite av en "snackis" men blev påkörd i ett "babyrace" som tvååring och galopperade ofta sedan i ren rädsla från start därefter, framförallt som yngre och oftast när jag själv körde. Jag körde drygt hälften av hans lopp och fick pengar bara en (1) gång. Otroligt dåligt resultat

Alltid blixtrande startsnabb från alla spår och hade sitt livs formtopp som femåring då han sprang in större delen av hela sin startprissumma och dessutom vann sitt första och enda lopp (Åke Svanstedt satt i vagnen).

Big Earth var Speedboats bästa avkomma av de 12 som föddes 1989, faktiskt den ende som startade. Av den totala produktionen är han på nionde plats av Speedboats alla avkommor. Så här i efterhand kan man väl säga att han inte hade några direkta förväntningar att nå upp till, så han gjorde det ändå bra och var rolig på sitt vis.

Biggen hade kanske världens kortaste formtopp i förhållande till "livstidsutfall" senare den säsongen då han i månadsskiftet september/oktober 1994 på tre lopp inom loppet av sex dagar sprang in 11 500 kronor. Det var på den tiden det gick att dubbelanmäla ;-)

Ingen upploppskanon direkt utan brukade oftast vika ner sig till slut om det blev för jobbigt

Sitt rekord satte han 1995 efter att Henrik Svensson (nu tränare på Bergsåker) kört in sin licens med honom.

Biggen trodde nog att han var oövervinnerlig för tillfället, och efter att ha spetsat, fis-kört och stuckit i från på upploppet under nästan alla licenslopp under vintern och våren så trodde han väl att han var kung. Väl i rekordloppet (Sören Eriksson körde) svarade han till och med spets i 10-tempo fyrahundra meter mitt i loppet och ledde sedan tills de allra sista metrarna då han i princip tvärstannade, antagligen av chock när vinnaren seglade om honom ute i banan.

DETTA hade inte hänt honom i licensloppen tidigare och han fick nog sin avgörande knäck där.

Blev tvåa i loppet alla fall, men sprang endast in 800 kronor efter den starten, och det var i den näst sista starten han gjorde för mig då Åke Svanstedt körde.

Nu fick han chansen.

Han försökte därefter också få fart på honom från 1998 och ända fram tills dess att 13-årsdagen närmade sig.

Att han inte lyckades behöver jag väl nästan inte skriva ut....

Big Earth är sedan länge aktiv på travbanorna i himlen.

Valack, född: 1991 död: 1995. Rek 20,8m 5.100 kr

Väldigt lovande häst som jag själv var 3:a med veckan innan han fick avlivas efter en olyckshändelse i mars som 4-åring. Bröt frambenet efter att ha smitit från den som skulle ta in honom från hagen när jag var på jobbet.

Troligen den bästa häst jag suttit upp bakom. Otrolig grundkapacitet, men fick aldrig visa riktigt vad han kunde.
Under inkörningsperioden hos Hans-Erik Skoglund på Bergsåker sprang han bitarna efter 1.25 redan som 1,5 åring. Gick sedan lätt och spänstigt 1.28 distansen i speedcart och motionshuvudlag i början av september som tvååring med mig i vagnen.

Fick senare under hösten problem med travet på grund av testiklarna när de växte till sig och den ena stenen inte ville ramla ner.

Kvalade första gången i juni som treåring, men hade en halsinfektion som gjorde att han stannade nästan helt i sista sväng efter ett lopp i dödens på flera äldre hästar. Körande Hans-Erik Skoglund hade höga tankar om hästen och styrde direkt på i tredjespår vilket straffade sig rejält. Fick en kur Ventipulmin och hippotrim, sedan var han som ny igen.

Nästa kval, i augusti körde jag själv, precis som i debuten där han var med på det "stora" målfotot utan att få en spänn.

När sedan alla passerat bytte han direkt gångart till trav och satte fart efter dem.

I debuten var det samma sak och eftersom jag inte ville ställa på direkt när jag kom i kapp fältet, så tog jag igen honom lite i rygg och då saktade han av som om det hela var färdigt.

När jag väl fick igång honom igen var det för sent

Den som vann loppet höll jag på att äta upp i ingången på sista kurvan (idiotiskt, va? istället för att bara ställa på i spåren tar jag igen och lägger mig i rygg, inte konstigt att det tog 125 lopp innan jag vann mitt första lopp!.

Bo Eklöf anlitades som kusk till start två och efter den behandlingen så bestämde jag mig för att alltid köra honom själv oavsett hur det skulle gå.

I dag hade jag antagligen satt dit en raymond-käk eller något liknande, men det begrep jag inte då.

Inför starten på Dannero så värmde jag själv lätt, sedan ville Bosse Eklöf också ut och testa lite. Efter två provstarter, den första i 18-tempo i 500 meter och sedan en till efter 16, så var hästen ganska uppjagad, och inte blev det bättre av att vi sedan satte dit en pinne i munnen på honom till loppet... Eklöf ville gärna ha en pinne i munnen på honom och jag gav med mig trots att jag visste att hästen inte gillade det hela. Slutsumman av kardemumman blev att Rebellen jagades runt banan, hängandes i tredje spår i två varv med huvudet i luften av en kusk som efter loppet kallade honom "den mest korkade häst han någonsin kört...". Bo Eklöf var inte direkt populär i ägarleden då, kan jag säga Eftersom Rebel Yell var "gallig" i en bakkota fick han inte starta något mer under hösten som treåring. Jag trodde att det var någonting med x-plattan, men efter lång tvekan for jag ändå in på kliniken på Bergsåker och kollade med ultraljud. Det var falskt alarm och det var ingen fara, bara att starta. Så när Hagmyrens "vintermeeting" drog igång i februari 1995 startade han tre gånger i rad. Först oplacerad med galopp, sedan 6:a med en kortare galopp i starten och så 3:a felfri, men med en tappad sko femhundra meter kvar på vinterbana. Ändå höll han sig i trav och tog meter för meter på de två framförvarande på upploppet.

Rebel Yell och jag själv i lopp på Hagmyren 1995 i rygg på Jan-Olov Persson.

Tråkigt nog så var hästen död en vecka senare, så varken hästen eller jag fick chansen att visa riktigt vad vi gick för.

Oerhört ledsamt och min största besvikelse i travet hittills.

Efter den händelsen var det inte lika roligt med trav längre.
Man tror att man äntligen har hittat "Hästen" med stort H och sedan rasar allt.

Det går inte med ord beskriva hur jag kände mig när sambon ringde på jobbet och sa "Du måste komma hem, Rebellen har brutit benen".

Det fanns hur många speeder som helst i honom. Varje gång du petade på honom så ökade han bara farten. Det finns inte så många hästar av den sorten. Det tragiska var att han aldrig han fatta vad det hela gick ut på innan han dog. Om han hade fått leva hade jag garanterat varit en amatörkusk som vunnit flera lopp. Rebel Yell finns på "10-bästa lista" på manliga avkommer till "avelsniten" Florican Will trots att han bara gjorde 5 starter.
Jag kan ta gift på att han blivit den allra bästa avkomman om han fått leva och vara frisk.

Det fick han inte, tyvärr.

Som tur var kom det andra bra och troligen bättre hästar i mina händer, men sånt vet man ju aldrig. Och fortfarande så känns det som en stor förlust att han dog så tidigt.

Sto, född: 1987 död: 1995. Rek 20,7k 1.800 kr

En häst med det mest våldsamma baksteg jag sett och kört.

Slog i vagnen så fort hon ökade farten. Inte alls oäven och tränades för start men "bräckte" i ett bakben under ett provlopp på Bergsåker i den då nyligen "om-modifierade" vagnen.

Betäcktes i stället med Moment of Magic men led av en hudsjukdom som förvärrades under dräktigheten och som gjorde att hon blev så pass dålig att hon måste avlivas innan fölning.

Tråkigt.

Hade varit intressant att se om det kunnat bli en till häst i stil med Rebel Yells talang även om chansen naturligtvis varit väldigt liten.

Sto, född: 1992 Rek:16,2ak 97.450 kr Avkommor: Hibbitt -97 (343.450:-, e Rebur), (och därefter några som inte jag har med att göra: Tessan Victory -02 (död, e Confident Victory), Victory Gold -03 e Good As Gold), Tamborito -05 (e Tabore) och några fler...

"Ta på en slaggjord..." uppmanade uppfödaren/säljaren och sa samtidigt "jag bjuder på resan till Gävle, så får du ordna resten av transporten själv, om du köper henne..."

Uppmuntrande ord, va? Det lät väl inte alls som om dom ville bli fri henne?
Hur som helst så anlände hon till Matfors och Storjorden i början av april 1995.

Då trodde varken jag eller någon annan att hon skulle debutera styvt sex månader senare.

Var ett snällt och beskedlig sto tills hon hade ätit upp sig.

Då kom det fram ett oerhört vasst humör. På Bergsåker var hon ännu värre, framför allt de första sex månaderna, då galopperade och slog hon vilt de första 4-500 meter inne på travbanan, och det varje gång.

Hon lugnade ner sig så småningom även om hon aldrig blev riktigt rumsren. Slaggjord och bunden rumpa samt uppdragen käk, åtminstone nägra hål var de säkerhetsföreskrifter som var lämpliga innan man for ut med henne. Ändå jazzade hon runt med bakarslet och försökte pricka mig så fort jag satte mig upp i en kortvagn bakom henne.

Hon kvalade ändå in på hösten samma år som jag köpte henne, och sprang in en och annan krona även med mig i vagnen det första året men hade till och från problem med travet och var inledningsvis väldigt seg från start, i kvalet öppnade hon nog inte snabbare än 30 de första 500 metrarna.

Lite körning i svaga nerförsbackar under vintern ordnade startsnabbhet, men tyvärr på bekostnad av framknäna och därför betäcktes hon redan som fyraåring med Tibursonen Rebur, och som dräktig fungerade hon lite bättre och jag trodde nog att jag skulle få vinna lopp på Solänget i hennes sista start innan pausen.

Det var skitigt som fan och vi hamnade i dödens, jag la mig lite snett bakom ledaren för att inte höja tempot, och eftersom hon var lite stänkrädd kändes det ganska bra där jag satt.

Ledaren och jag drog ifrån det övriga fältet eftersom, och vid varvningen låg vi ungefär 20-30 meter före de andra och jag tänkte med en frisk häst på bettet, att "nu jävlar vinner jag lopp om jag är lite kall" men jag han bara tänka tanken så flög hon i galopp.
I provloppen brukade jag styra på 700 kvar med henne och nu tyckte hon nog själv att det var dags, och sköt fart självmant i utgången på kurvan för att springa om ledarhästen, men precis när hon ökade farten så felade hon, antagligen av grussprutet som kastades upp av ledaren när han gick ur svängen.
Gruset prickade henne antagligen i bogen och huvudet och hon felade i ren överraskning, så det sket sig den gången med.

Sedan blev det vila ett knappt år.

Jag satte igång henne på hösten efter fölningen (Hibbitt föddes 11 juni 1997) och då var hon en helt annan häst, rejälare och tåligare och när hon väl slutade galoppera så gick hon fantastiskt bra. Hon hoppade lite i loppen i början av "comebacken" men lärde sig eftersom.

Tre segrar och 89.200:- insprunget under 1999. Tröttande betydligt efter 1½ säsong och övertogs då i stället av "Bosse delägare" i april 2000. Jag var fullt nöjd med detta eftersom hon och jag haft våra duster och jag helst inte ville hålla på med en sån opålitlig, ja nästan otäck häst, speciellt inte när hon inte sprang in några pengar.

Hon var väldigt ouppfostrad redan när jag fick henne och när hon var i "tävlingskondition" var hon fullkomligt galen att handskas med. När jag skulle ta in henne ur hagen kunde hon i bland kasta sig utan förvarning rakt upp i luften och börja veva med frambenen.

Det gick knappt att lyfta bakbenen på henne utan att hon hittade på något hyss. En gång fick jag uppsöka akuten och röntga armbågen efter att hon nästan vänt den "ut och in" på mig när jag skulle ta upp en bakhov.

Hon var helt knäpp emellanåt och det var nästan med fara för livet jag höll på.

Jag provade att köra henne i lopp två gånger under 1999 men båda gångerna blev hon tokhet och nästan skenade i trav så länge jag var kvar med henne på banan. Men så fort jag for av blev hon tvärlugn.

På Solänget fick jag stryka efter defileringen då hon tokrusade ett par varv innan start bara för att slippa undan mig. Jag provade några månader senare igen, men då började hon redan i värmningen.

Så kan det gå när man har trähänder

Henke och hon fungerade dock bra, men så är han proffstränare nu också. Av sina första tio segrar tog han tre med Monette Wange.

Hon betäcktes i stället igen och var en duglig avelsmärr, en snäll sådan, ska tilläggas, antagligen eftersom hon inte längre fodras för tävling. Det ska sägas att hon lämnade hästar som sprang bra.

Hon lånades även ut och fick ett stoföl Express Lavec sommaren 2007 och fick ett hingstföl efter From Above 2010. Bäst avkomman blev en märr efter Sinou Madrik som jag faktiskt fick köra ett amatörlopp med. Då tog hon nytt rekord och blev femma.

Kuriosa: Monette Wange är en av Lord Quicks bästa stoavkommor

Valack född 1997 död: 2010. Rek: 14,3ak 344.050 kr. Död 17/8 2010

Snäll och lättlärd häst som jag körde in själv här hemma. Lite hingstig i början på banan innan "femtioöringen " trillade ner, men sedan var det aldrig några problem.
Tyvärr så måste han opereras för lösa benbitar tidigt under tvååringsäsongen. Osannolikt nog så missade man en av bitarna, vilket inte upptäcktes direkt. Hästen gick trots detta premielopp och vann detta lekande lätt med mig i vagnen, men travade inte riktigt hundra under vintern och kastrerades, men hade fortfarande problem under våren som treåring.

Jag kände att jag kört fast trots att hästen hade oerhörd kapaciteten.

Så då erbjöd jag en noggran och duktig kompis hälften av eventuellt inkörda pengar, mot att han tog hand om det praktiska delen, körning och sådant (delvis eftersom jag hade fullt upp med annat och dessutom började ledsna på att hästen inte travade).

Stefan Eriksson (kompisen) hade jobbat som lärling åt Bosse Eklöf en gång i tiden och hade haft hand om en hel del bra hästar. Stefan testade Hibbitt och kunde först inte begripa hur jag kunnat köra honom överhuvudtaget.

Hästen kom efter hård vinterträning (och en hel del cortison) igång på våren och kunde debutera som fyraåring med en fjärdeplats. Andra starten vann han med galopp och i den tredje starten höll han till en andra plats på fantastiska 16.2 kort distans.

Under de knappa två år han startade därefter var han hela tiden väldigt skör och veterinärräkningarna steg i takt med (som tur var) de insprungna pengar. Stefan och hans sambo Christine la ner ett oerhört jobb på att hålla honom "fräsch".
På de trettio starter han gjorde (mellan 2001 och 2003) vann han nio lopp, varav ett rikstotolopp.

Den 13 augusti 2003 var dock sagan slut och han skadade sig svårt. Gaffelbandet i vänster bakben brast och de båda griffelbenen gick av under ett trio-lopp på Bergsåker. Skadan inträffade mitt på upploppet när han kopplat grepp på ledaren, efter ett omöjligt lopp i spåren. Hibbitt fullföljde tappert till femte plats i dåligt trav men haltade sedan blödande av banan på tre ben.

Hästen visade återigen upp ett oerhört mod och ett exceptionellt löphuvud då han ändå höll sig i rätt gångart exakt tills han tog sig över mållinjen innan han felade. Något han även gjort vid några andra tillfällen då han inte varit riktigt hundra.

Han opererades för skadan men chansen att bara operationen skulle lyckas bedömdes till endast 10 procent av Catharina Fischerström, den opererande veterinären.
Operationen gick dock bra, men hållbarheten blev ett frågetecken och han gjorde endast en start till i livet, tre år efter skadan, då hoppade han på upploppet.

Hibbitt hade på sina första 30 starter gått 14,3 volt 1640 meter (vinnartid på Solvalla, Ulf Ohlsson körde) och 15,7 auto (medeldistans) vinsterna är fördelade på såväl V64, Dagens Dubbel och Trio lopp som vanliga lopp. Det var i alla fall en "riktig" häst, det tyckte fler än vi.

Han hade ofta spelarnas förtroende och stod exempelvis endast tre gånger i ett högre odds än 10 gånger pengarna och aldrig över 16 gånger.

Hibbitt i vinnarcirkeln - En vanlig syn då det begav sig. Jag, Hibbitt, kusken Ulf Ohlsson och Stefan Eriksson, som mycket var "mannen bakom verket". Foto: FotoFinish

Han var också spelfavorit i V-75 två gånger, men misslyckades tyvärr där mycket på grund av både otur och sin skörhet. Han sprang i alla fall in 343 450:- under de drygt två år han tävlade och hade antagligen mycket kvar att ge när den oturliga skadan inträffade. Hibbitt tränades sedan på resten av karriären av mig för en eventuell comeback och visade fortfarande samma vilja men tyvärr så överansträngde han det opererade benet väldigt lätt, även om det var det andra bakbenet som slutligen fick mig att ge upp. Och även om han verkligen kom tillbaka i full tävligskondition så höll han inte ihop och efter att ha blivit tvåa i ett kvallopp så var han halt igen och hade fått två nya blödningar i det andra bakbenets gaffelband. Så där höll vi på tills han var 12 år. Då hade han bland annat följande sjukdomshistorik sedan ursprungsskadan: Åkte på en böjseneskada i samma ben oktober 2004. Men frisknade till även i detta, kvalade in igen i augusti 2005 på 20,9 som först i mål i ett sexhästars fält. Samma höst genomgick han en ultraljudsundersökning och alla skador var läkta men det var ingen garanti på vilken hållbarhet de hade nu. Han hade tränats rejält under vintern och gick även gått några licenslopp med mig i vagnen. Han verkade utan skavanker och tanken var att han skulle komma till start igen under våren, men då sparkade hagkompisen La Bigi honom på, ja gissa en gång! Alldeles rätt. På vänster bakbens skena och han fick en rejäl bula på utsidan av skenan och blev dessutom inflammerad i benhinnan.

Hamnade risigt till och hoppade på upploppet efter att ha avslutat 200 meter av de sista 300 på 1,12 utan att komma någon vart, innan han vinglade till och hoppade. möjligen störd av hästen innanför.

Var fräsch och fin ytterliggare ett par veckor utan att komma med i lopp innan skadan gick upp igen.

Frisknade till igen och kvalade ännu en gång den 1 mars 2007. Var tvåa i kvalet efter ett slutvarv på 17,5 men var halt efter loppet och när genomlysningen visade på två blödningar "modell större" i gaffelbandet höger bak, var det bara att inse att karriären borde vara över.

Men icke sommaren 2008 startade han igen och gick då 16,4am som oplacerad efter att ha tagit ledningen och släppt varvid han drogs allt längre bak i fältet och suttit fast som sista häst in på upploppet, när luckan kom var det för sent och trots att han spurtade om fyra hästar och korsade mållinjen med full fart så blev det inga pengar. Han avslutade vad jag trodde karriären genom att spurta hem ett femte pris "på tre ben" i Östersund då han "bräckte ner" (i operationsbenet den här gången) på upploppet.

Det var ändå en oerhörd prestation att han skulle komma igen och visa samma tåga-

Trodde inte han skulle komma igen efter detta. Men det gjorde han. Under våren 2009 som 12-åring var han fit for fight igen. Han gjorde tre starter men hade inget flyt i loppen men var ändå kraftigt på gång men efter att ha blivit halt igen efter det sista lopept i början av maj blev det hans sista framträdande.

Nu blev han pensionär på riktigt.

Det har alltid varit en speciell herre med egna idéer och uppträdande, så det gick inte att lämna honom till vem som helst. Han trivdes inte med att gå göralös och under viloperioderna brukade han bli argare och argare ju längre tid det tog innan vi kunde börja träna. Han klaradeinte pensionärslivet särskilt bra, men han fick gå här hemma fram till sommaren då han fick åka på bete. och efter betet 2010 fick han sedan sluta sina dagar efter en fin sista sommar.

Det har hur som helst varit en ära och glädje att ha fött upp och kört in en sådan fantastisk häst.

Den 17 augusti lämnade så den egenuppfödde 13-årige valacken, Hibbitt (som vunnit rikstotolopp en gång i tiden, meriterna här) jordelivet. Ett sorgligt men nödvändigt beslut som vi fattade här hemma.

Han hade haft ett flertal gaffelbandsskador och skulle väl ha pensionerats långt tidigare än vid senaste årsskiftet, men eftersom han fortfarande varit den som varit träningsvilligast här på Storjorden, sin ålder till trots, så har han fått vara kvar och han har tränats på och även gjort ett och annat "gästspel" på travbanorna de senaste åren och även om resultaten uteblivit så har han känts kapabel ända in i det sista.

Nu när han inte längre körts eller tränats överhuvudtaget har han inte trivas riktigt med tillvaron som pensionär. Han gillade aldrig när ingenting hände. Det har varit den absolut klokaste och bästa häst jag haft och han har alltid försökt göra vad som krävts av honom. Det har varit en mycket speciell herre som vi haft mycket roligt med.

Han åkte på bete den 1 juni 2010 och jag tror han haft en fin sista sommar.

Efter en natt härhemma med mycket morötter och kramar så tog det slut sedan.

Tårarna flödade hela dagen.

Ett svårt beslut.

Men svåra beslut måste man ibland fatta.

R.I.P min vän.

Sto född 1995 (död: april 2010 i Finland). Rek: 16,3ak 86.650 kr

Intressant stammad häst som jag hittade på internetsajten Blocket.

Hade inte sprungit in en spänn de senaste två åren och köptes med tanke på en kommande betäckning. Hon såg inget vidare ut i muskulaturen då hon kom och jag började köra henne lite på skoj bara för att försöka få lite fason på hennes kropp.

Efter ett par månaders backträning kändes hon väldigt fin och jag beslutade att prova starta henne i några lopp, om inte annat för att jag skulle komma in i det här med att träna "starthästar" igen.

Hon lyckades dock aldrig visa upp samma fartresurser i lopp som på träning. Ett av jobben innan den första starten avverkades efter snabba 17,5/2140 meter, och det helt helt ensam utan sparring.

Snabbare än hennes eget voltrekord, så kapacitet fanns helt klart och jag hoppas att den "nerärvs" till hennes avkommor.

La Bigis modersstam härstammar från en av de sju klassiska amerikanska mödernelinjerna, Mamie-familjen. Att hon dessutom är kusin med "miljontravaren" och nu ständigt V-75 aktuelle Present (mammorna är syskon) är naturligtvis inte helt fel även om inget är SÅ lätt i travbranschen.

Sedan Present och Premiss börjat springa in kulor, så har även "Biggans" syrra haft en avkomma till start.

Det var den under 2006 blott 2-åriga Re Panderosa som förra året på fyra starter sprang in över 120 000 kronor och dessutom var tvåa på sensationella tiden (i alla fall för en tvååring i Sverige) 14,9 i Breeders Crown finalen för tvååriga ston på Åby.

Den senaste från samma stam att springa bra är Premula för Timo Nurmos.

Detta tyder på att det i alla fall finns en liten chans att det kan bli bra hästar med den här stammen.

"Biggan" Betäcktes i juni 2005 med Tap In och 25 maj 2006 födde hon ett snyggt hingstföl. I maj 2007 föddes nästa avkomma, det var ett sto efter Jolly Rocket

Några fler föl efter La Bigi blir det inte här på Storjorden. Hon betäcktes inte om under 2007 men tanken var att jag skulle betäcka henne igen 2008.

Under vintern kom jag dock på andra tankar eftersom jag helst av allt vill tävla med hästarna.

Nu har jag ju ändå två unghästar att träna upp och att då fortsätta betäcka och ta fram ytterligare hästar på den begränsade yta jag trots allt har, med endast fyra boxplatser i stallet och så vidare. Kändes både kostsamt och långväntat, och även om jag tycker att jag har "rätt" fölmärr så tar ju allt tid.

I stället tänkte jag som så, att jag säljer henne om jag hittar rätt köpare och vips så har jag då en ledig boxplats som jag kan fylla upp med någon habil, billig starthäst om jag skulle misslyckas med att få de här två unghästarna till start inom en rimlig tid. Dessutom blir det en billigare månadskostnad.

Som tur var hittade en finländsk uppfödare från Jakobstad annonsen på Biggan på Blocket och för en billig penning och löfte om evig trygghet (om det nu finns sådan) fick han köpa henne. Den 9 april hämtades hon på Bergsåker och jag trodde hon skulle få det bra där hos Löten's hästar. Men hon avlivades tydligen våren 2010. Varför vet jag inte eftersom finnarna inte svarar på email.

Biggans första föl döptes till Parkin (efter Wolvesspelaren Derek Parkin). Det andra fölet till Norma N.Bell efter Norman Bell.

I Finland fick hon åren 2009 ett hingstföl vid namn Lötens Wild One, som tydligen avlivades 2013 efter endast en start, en tredjeplats i Finland

Valack född 2006. 95 starter: Rek: 13,8 m 10,8ak 12,4 am 1 925 286 kr. Död 29/8-2022.

Sto född 2007. Död 2/3 2015

Hon såg då inte direkt skojig ut på fötterna heller kan jag säga, så det första jag fick göra när hon kom det var att sko.

Där hade det nog sparats in en och annan krona på hovslagare.

Jag vet inte riktigt hur hon varit skodd tidigare men hos mig har hon fungerat bäst med öppen tå fram, även om hon gått barfotarunt om under sommarens starter.

Hon är långt ifrån rättställd på vänster framben samtidigt som hon har ett rejält grovt baksteg så det har ibland känts lite mystiskt. Men hon är i det närmaste helt travsäker på travbanan även om hon fattar galopp i träning emellanåt.

Nu har hon bakvända framskor i lättmetall och vanliga järnskor med fals bak

Efter ett första banjobb så startade vi den 26 november på Bergsåker då hon vek ner sig totalt från ledningen, dessutom blev vi påkörda bakifrån av John Östman som fastnade i vår vagn så att vi blev stående mitt på upploppet. Turligt nog gick det bra för båda hästarna men inte för den vagn jag hade lånat av Henrik Svensson, (den tvingades man klippa upp för att få lös Östmans häst).

Prevenue var en ganska stressad dam som jag tror inte fått så många lugna stunder bakom en travvagn. Hon är dock allmänt cool och snäll tills dess att man tar fram en sele.

Första gångerna jag selade ut henne börjar hon slå rakt bakåt med benen, vifta lite på svansen och stressa upp sig. Hon har som små märken av brännskadad hud med vita hår högt på manken så jag misstänker att hennes inledande tid som travhäst inte varit direkt kantad av positiva upplevelser, men vad vet jag.

Målsättning nledningvis var att lugna ner henne bakom en vagn och efter att ha varit ett trippande nervknippe så började hon så smått lugna ner sig. I början blev det mycket skritt och däckdragning och efter några månader fick jag henne att gå kortare bitar med slaka tömmar utan att hon försökte dra iväg. Hon var annars i skapligt skick när hon kom men lite väl "uppdragen" för min smak.

Det var dock ingen rättställd häst jag fick tag i. Hon är roterad i båda frambenen, mest i vänster och står under sig med bakdelen lite väl mycket för att jag ska vara helnöjd, men för det priset ska inte jag klaga.

Med lite tur (och skicklighet) trodde jag det kanske var ett fynd.

Första bilden på Prevenue när hon kom i somras

Men det brukar vara svårt att "lära gamla hundar att sitta", det var kanske omöjligt att få henne sluta att galoppera i loppen men jag gjorde ett allvarligt försök och en period gick det rätt bra.

De två första starterna gick hon felfritt men jag tyckte hon var alldeles för het och efter genomgång så behandlades hon och fick gå på bete och började sedan träna igen i mitten av augusti 2010. I de två första starterna i höst hoppade hon kort ett par gånger men hade en skaplig trend en längre tid i loppen, även om hon var i det närmaste vild i värmningarna.

Det verkade dock som om hon verkligen ville försöka trava och den 29/12-2010 slog hon till och vann.

Med mig i sulkyn.

Det var mitt livs första seger som kusk efter att ha kört mitt första lopp redan 1986.

Det var verkligen efterlängtat och min 17:e seger som hästägare (och den 15:e som tränare sedan starten 1986)

Hon fortsatte gå skapligt och var positiv som 2:a i ett Lunchlopp på Gävle i slutet av januari 2011. Därefter gick hon 15,5 i ett kortlopp. Hon tjänade ca 25 000 kronor under 2011 trots att hon aldrig fugerade fullt ut och hon betäcktes under sommaren men på hösten var hon inte längre dräktig.

Det är en strulig och svårjobbad häst som jag ändå trivts med eftersom hon aldrig varit elak utan bara stressad. Nu har jag "skänkt" bort henne på det villkoret att jag får ta ett föl ur henne "framöver". Hon lämnade Storjorden n i slutet på januari 2012. Betäcktes 2014 med franske Quevert

Här finns hennes tävlingssida.

Av en ren slump kom denna oerhört fina men lite stressade häst under mina vingar. Det är en häst med en väldigt bra stam (samma mormorsmor som forne världsrekordhållaren (1,08,6a) och avelshingsten Tom Ridge) och hon har ett tidigare visat resultat som får en att häpna. Hon har vunnit 11 lopp och har 8 andraplatser på 45 starter. Den senaste segern togs i somras på Jägersro.

Hur har en sån häst hamnat hos mig är första frågan.

Det beror på min kompis Thomas Hellström som köpte henne i en mystisk affär som jag inte vet så mycket om. Vad jag däremot vet är att jag ägde hälften i drygt två månader.

Det räcker bra så.

LUCY HILL när hon vinner på Jägerso i somras

Nu var hon dock lite gammal, men verkade väldigt framåt och träningsvillig. Hon var dock opererad i ett knä, vilket vet jag inte, och enligt Peter Ingves hos Petri Puro där hon kom ifrån så har de haft problem med ett bakben.

Jag mixtrade lite med balansen på henne och grejade med lite smågrejer och kört ett banjobb och konstaterade direkt att det är en "riktig" häst. Hon gjorde två starter här men jag var inte riktigt nöjd med hennes fräschör.

Thomas har löst ut min halva och satte henne i proffsträning för att testa.

Lucy Hill lämnade min delägo den 26/12-10 och lämnade Storjorden den 2/1-2011 efter drygt två månader hos mig. Gjorde därefter endast fyra starter och sprang in ca 8 000 efter det att hon lämnade mig. Fick föl efter Zola Boko 2014.

Efter att ha haft stora förväntningar på sig efter att ha sålts på Kriterieauktionen 2006 för hiskeliga summan 170 000 kronor har det intte gått så lysande och nu har han så slutligen hamnat hos mig. Jag hoppas och tror att han kommer att springa på bra här hos mig och debuten gav mersmak då han slutade 4:a efter ett tufft lopp. Han hade galopperat i 16 av de 21 starter han gjort innan han kom hit.

Sunset Rally i dödens in på upploppet i första starten för mig

Jag trodde det var en perfekt häst för mig och början var också bra, men sedan så strulade det till sig.

Han hade problem med munnen och drabbades också tyvärr av kraftigt näsblod i båda näsborrarna i sin andra start för mig men var igång igen i mitten av augusti innan nästa bakslag kom. Han hade då fått ett djupt sår inne i munnen och dessutom tog vibort en kvarglömd vargtand men tanken var att starta i början av september men istället så sålde jag honom för en mycket billig peng till ett par från Boden.

Mest på grund att tillfällig tidsbrist och att jag och hästen inte kom riktigt överens, det kändes som om han bara ville bara galoppera utan anledning till och med i träningen och när jag inte såg någon bättring så kändes det bättre att lägga ner och hitta något annat.

Lycka till Stall Chipp Tipp som köpte hästen.

Avlivades tidigt 2013 efter att ha gjort 20 starter och sprungit in ca 18 000 efter att han lämnade mig.

Man kan se senaste vinstloppet i Danmark på länken här

PROUD BEE när hon vinner på Billund, Danmark i augusti 2011.

Hon gjorde några banjobb när hon kom hit (ca 20,5/2140 meter som snabbast) men det verkar som om har väldigt svårt att anpassa sig till de svenska bantypen då hennes aktion gjorde det svårt att klara doseringen.

Efter en vinter här på Storjorden så funkar hon skapligt. Det är en fin häst som behövde bygga både muskler och få bättre hull. Det har hon nu även om hon är långt ifrån "färdig". Hon har inte vunnit lopp här än, men det kan bero lika mycket på kusken som på hästen.

Förhoppningsvis skulle vi ta dom segrarna under 2013 men iställes såldes hon i slutet av februari 2013.

Har sprungit in ca 25 000 på 16 starter och även satt nytt rekord efter det att hon lämnade mig även om hon inte vunnit något lopp!

PARKES på bete i Töva första sommaren. Foto: Amanda Persson ©

PARKES lämnar banan efter avklarat premielopp i maj 2014. Foto: Gregoris Mylonopoulous©

QUANTUM BOND mellan hästar i provstart inför Björn-debuten 31 maj 2013. Foto: Peter Bergström ©

QUANTUM BOND vinner på Östersund under 2013. Foto: Foto Finish ©

Norma och fölet Daley på betet under sommmaren 2014. Foto: Björn Persson ©

Vingelblixten Willie Carr född på Ortsjöns Hästgård 2015. Foto: Björn Persson ©

Såld/bortskänkt i början av juli 2017

Listas Alice (2015-) e Weingartner - Global Now e Biesolo (41 starter, 7 segrar 226 900 kronor)
Sto född 2015. Inköpt November 2018

Listas Alice. Såg lite tråkig ut när hon kom hit i november. Lite bättre stil efter några månader här. Foto: Björn Persson ©

Och ännu bättre efter ett halvår hos oss.

Listas Alice - målgång vid en av hennes nio segrar för mig