Trots min bakgrund som "asfaltsunge" utan anknytningar till travet eller några släktingar som hållit på med hästar, förutom då morfars bror Kalle Sundström (född 1909) som var proffstränare på Östersundstravet i mitten av 40-talet, se info om honom här eller andra djur för den delen, så kommer jag nog oftast bra överens med de flesta hästar och gillar också att arbeta med dem även om travet som ett heltidsarbete aldrig varit aktuellt.

Jag har heller aldrig arbetat professionellt med hästar som lärling eller liknande, och det är nog en svaghet (jag är processoperatör inom pappersindustrin, som det så vackert heter, en pappersindian alltså, även om jag även har en ett-årig journalistutbildning i bakfickan om det kniper). Men nu var det hästar det här skulle handla om.

Kortfattat så har jag ändå provat på den bästa delen av lärlingsjobbet, då jag under militärtjänstgöringen tillbringade en hel del tid hos Olle Carlsson i Östersund och körde häst när han var nybliven tränare. Det är väl det närmaste ett lärlingsjobb jag kommit, även om det bara handlade om ett par timmar i veckan. Jag var också en del hos Hans-Erik Skoglund på Bergsåker i början av 1990-talet.

Förutom detta så har jag genom åren även hjälpt en hel del amatörer med snabbjobb och balanseringstips av deras hästar (mediaarkiv), precis som jag fortfarande gör i mån av tid.

Jag har inte alla svaren, långt därifrån, men jag försöker i alla fall arbeta utifrån någon slags "filosofi" vad det gäller hästarna, baserat på de erfarenheter jag fått mig till livs under de här dryga 20 åren i travbranschen. Den kan ni läsa om nedan.

Det är inget facit, bara mina tankar om hur jag tycker att det ska vara om lite av varje och om hur jag har det och hur jag arbetar i min travrörelse...

Rubrikerna för texten nedan är följande:
Utfodring och skötsel - Några tankar om hästhantering - Träningsmöjligheter och de träningsmetoder jag använder mig av - Träningsfilosofi - Unghästträning - Inget bete för tvååringen - Träning inför start - Rehabiliteringsträning efter skada - Hur jag skor en travhäst.

En av mina grundteser när det gäller utfodring är att hästarna ska äta hur mycket hö de vill - så länge de äter upp. Det innebär att de allra flesta av mina hästar i regel varit mer över- än underviktiga. På gott och ont naturligtvis med några kilon mindre att bärapå så kanske det har inneburit lite bättre resultat, men jag tror ändå inte på detta riktigt, eftersom det inte handlar om "feta" hästar utan mer hästar med gott hull. Jag ser hellre en frisk och frodig häst än en håglös och mager. Om en häst trivs och är frisk så kan den äta nästan hur mycket hö som helst, så låt den göra det då, men under förutsättningen att den får röra på sig.

Jag har provat en hel del olika fodersorter genom åren, just nu använder jag mestadels Krafft Groov och Sport. Men även tillskottsfoder i form av aspbarkspellets (2006) som ett experiment på La Bigi som var dräktig med Parkin just då.

Tillskott av kalk och betfor ingår också.

Ren havre har jag dock slutat med numera då jag tycker mig märka att en del hästars muskler reagerar lite väl mystiskt om de får stå över något träningspass när man baserar foderstaten på ren havre, två gånger under årens lopp har jag åkt på korsförlamningar. Dessa gångerna har hästen i fråga ofrivilligt fått ett lite längre träningsuppehåll än normalt (ungefär fyra-fem dagar mellan körningarna) vilket inte är så ovanligt.

Dock så har jag aldrig fått korsförlamningar (eller muskelsönderfall som det egentligen är frågan om) vid andra tillfällen. Den enda gemensamma nämnaren jag funnit vid båda dessa tillfällen av korsförlamning har varit kombinationen ren havre och längre vila, vilket gjort att jag nu skippar ren havre och fodrar med pellets i stället, i alla fall på tävlingshästarna trots att detta är betydligt dyrare.
En annan aspekt av utfodring med havre är att en del av hästarna lätt blir "vassa" i humöret om man råkar överutfodra dem med havre.

Jag har inget emot ren havre i sig men för mig fungerar det inte så bra om den inte är pelleterad med tillsatser som i exempelvis Kraftprodukterna eller varför inte Edel från Johan Hansson som jag också använt mig av tidigare.

Några tankar om hästhantering:
Vad det gäller mitt sätt att hantera hästarna så har jag genom åren lärt mig en hel del även om jag fortfarande har mycket att lära och aldrig någonsin blir fullärd. Jag har haft hand om en hel del bråkiga, rädda, dumma och hetsiga djur och jag har prövat på de flesta metoder som finns för att kunna handskas med alla dessa olika hästar utan att ta bort deras personlighet och förmå djuren att vara personliga men ändå samarbetsvilliga och lätthanterade.

Det har inte alltid gått som jag tänkt mig och några läxor har jag lärt mig genom åren den hårda vägen. Jag har bland annat stygn i huvudet och en del tilltygade utskott i ryggen förutom att jag haft en hel del tur och klarat mig utan värre blessyrer.

Alla hästar är individer men jag ska ge er några råd i all välmening så kanske ni slipper upprepa mina misstag. Här får ni er serverat mitt sätt att se på "hanteringen av hästar" och berätta hur jag gör nu mera, eller har gjort med mina djur.

Även om jag inte är någon slags "hästpratare" på något vis alls, så kan jag nog säga att mina hästar och jag förstår varandra ganska bra numera. Och det handlar till stor del om sunt förnuft. Och en av de viktigaste sakerna jag lärt mig är att det inte hjälper speciellt mycket med våld.

Visst, en häst kan behöva en tillrättavisning emellanåt om den gör något dumt, men då ska det ske direkt och på en gång, så att den förhoppningsvis förstår varför.

Om du småduttar eller hojtar och skriker åt den så fort den rör sig åt fel håll, eller gör något som inte passar dig som jag sett och ser en del göra. Det är fullkomligt meningslöst och oroar bara hästen som i "bästa" fall bara blir förvirrad. Den kanske ställer till med ännu mer strul och dumheter och blir orolig eftersom den inte fattar varför du håller på som du gör.

I sämsta fall tappar den respekten för dig, och då kan du inte räkna med att den lyder när det verkligen gäller. En trygg häst är en lugn häst så mitt rå där att inte bestraffa den i tid och otid.

Det viktiga som jag ser det är att förstå varför en häst gör något dumt. Många gånger, för att inte säga de allra flesta gångerna så handlar det om rädsla och obehag från hästens sida och att straffa en häst då, gör saken bara värre, framförallt om det är en unghäst som inte kanske riktigt vet vad som väntas av den, eller om den ser något den aldrig sett förut.

Den tappar inte bara förtroendet för dig, utan har man otur så kanske den även tappar glädjen och lusten att göra det du ber den om framöver.

En glädjelös häst gör inte många glada på en travbana, ingen annanstans heller för den delen, DET har jag lärt mig den hårda vägen. Jag vet vad jag talar om i det fallet och även om man inte är något särskilt speciell "hästkarl", så borde detta vara lätt att fatta att man oftast inte behöver slå en häst för att få den att göra som DU vill.

De allra flesta hästar vill gärna vara till lags.

De blir sura och ofta väntar de in rätt läge och sedan ger de igen vid passande tillfälle och då har du ändå förlorat kampen.

I hanteringen av såna hästar tror jag att det passar sig bäst med lämpor och eftergifter i fall man ska få ut något av dem.

Så fick jag göra med Monette Wange exempelvis som var helt galen att handskas med när hon var "tränad".

Nu finns det ju för all del en hel del psykotiska hästar, som är om inte livsfarliga, så i alla fall inte direkt lämpliga att dalta med heller.

Det är inget att skämmas över om du exempelvis måste ha en "hingst-ring" eller en kedja på en besvärlig häst när du går ut i hagen med den. Både du och hästen slipper en hel del obehag på de här viset. Dessutom slipper du knäcka hästens psyke, för det gör du förr eller senare med en normalhäst om du tar till våld med jämna mellanrum.
I hästböcker står det ofta att det är "du som ska bestämma över hästen", men det är inte alltid det låter sig göras på rätt sätt och tar man då till övervåld så bryter man så småningom ner den i stället. Visst, du kan få en foglig och lätthanterad häst på det sättet, och säkert går det också mycket snabbare än med andra metoder, men till vilket pris?

En nedbruten häst bjuder sällan till frivilligt på banan.

Och det vet vi alla att det redan finns alltför många såna hästar på travbanorna.

Väg alltid för och nackdelarna mot varandra innan du gör något du kan få ångra senare. Att handla instinktivt och ta till våld är lätt gjort, men något som bör undvikas i möjligaste mån enligt min mening.

Om din vuxna häst är livrädd för exempelvis lastbilar, är mitt råd - undvik dem då så gott det går. Öm du absolut måste, försök då vänja honom vid dem på ett lämpligt sätt.
Att "dänga" hästen kanske får dig förbi lastbilen, men den kommer att vara precis lika rädd nästa gång, var så säker, och förtroendet för dig naggas i kanten för varje gång.

Ett råd till också, om du ska vända inför något obehagligt, så är det lämpligare att det är DU som ska bestämma när ni ska vända, och inte hästen som det lätt kan bli. Låter du hästen bestämma bara en endaste gång så får du vara beredd på att det kan bli nya vändningar var som helst. Vill hästen vända, så parera och försök gå en bit till innan du vänder, och gärna åt andra hållet eller nåt, så att det är din vilja som gäller. Precis samma gäller även vid lastning av hästar på en transport. Slipper hästen undan lastningen bara en enda gång på grund av att den trilskas, så kan du räkna med problem även i fortsättningen. Det viktiga är att inte ge upp.

En trygg häst är en viktig förutsättning för att få en någorlunda behaglig tillvaro när du hanterar och tränar din häst, allt kan naturligtvis ändå hända.

Att försöka behålla livsglädje och "egenviljan" hos en häst samtidigt som den ska göra allt det du ber om kräver en hel del insatser från din sida, men som jag ser det är det värt varenda minut i slutänden. Det handlar om tålamod

Träningsmöjligheter och de träningsmetoder jag använder mig av:
Att träna häst där jag bor har blivit svårare under 2000-talet. Framförallt under sommarhalvåret. Tidigare fanns en kombinerad rak- och rundbana cirka en kilometer från min ranch. Jag löste in mig på rätten att använda den på livstid samtidigt som jag flyttade hit 1988. Rundbanan hade gjorts av en handfull travintresserade Matforsamatörer i slutet av 1970-talet.

I samma veva som jag flyttade hit byggde man till rakbanedelen

Banan var inte speciellt bred men två hästar i bredd gick bra på raksträckorna. Det gick också att byta körhåll i mitten av "åttan". Banan var perfekt för att lära unghästar hur en travbana fungerar.

Rakbanan var på ungefär 700 meter och kombinerad med en backe som började efter styvt halva sträckan. Backen och den avslutande delen låg i sand, medan den delen som var på rundbanan bestod av en blandning av stenmjöl och grus. I den övre delen fanns också en rundbaneformad slinga på 400 meter i djupsand. I det närmaste perfekta träningsförhållanden för en amatör.

År 2000 blev det dock översvämning av intill liggande Ljungan och nästan hela banans bärlager försvann ut i älven. Av kostnadsskäl har banan inte restaurerats sedan dess.

I nuläget kan man bara använda sig av de sista fyrahundra metrarna till intervallträning vilket inte känns speciellt skoj. Det är dock alltid något. Den övre delen med sandbana är fortfarande helt intakt.

För att få lite mer att köra på sommartid än ovanstående sandbana, och den två kilometer långa och hårda grusvägen på Storjorden hade jag anlagt en liten uppvärmningslinga på tomten. Den var på ungefär 350 meter i öppen terräng. Inte mycket men alltid något. Där kunde hästarna få lufsa några varv innan jag lämnar gården. Men det höll bara några år. Nu är det en skogshage där och slingan runt har vuxit igen. De senaste åren har "sommarträningen" bestått av en lugnare uppvärmning på 20-30 minuter, då jag kombinerat vägen, en liten kortare skogsslinga cirka två kilometer hemifrån och därefter varvat från båda hållen på sandbanan, innan intervallträningen i backen, då jag kör mellan 6-10 intervaller i fyrahundrametersbacken. Eftersom det är så kort sträcka är tempot ofta lite högre än vad som normalt är brukligt för att få rätt effekt.

Eftersom jag inte ridtränar hästarna själv, så krävs det hjälp, oftast då av den äldsta dottern (som om sanningen ska säga inte är speciellt intresserad av hästar längre och dessutom bor på annan ort numera).

Ridträning använder jag mig dock inte speciellt mycket av heller.
Hos mig är det mer en form av rekreation för hästarna för att slippa vagnen någon gång emellanåt.

På vintern är det däremot lättare att träna häst. Då öppnar de bönder som äger marken runt min gård de kohagar de annars stänger och nyttjar till nötkreatur under sommaren och jag får då tillgång till skogsvägar som annars är stängda.

Då kan jag ta mig miltals härifrån utan att behöva tillbringa någon tid alls på livligt trafikerade vägar.

Jag hade tidigare en speciell tur som sträcker sig ungefär 8-9 kilometer hemifrån till dess vändpunkt, Den brukar jag köra "tur och retur" i jämn fart ett par gånger i veckan när jag tränar lite hårdare uppbyggnadsträning. Det tog mellan lite väl en timme att köra den beroende på var i träningsfasen man ligger. Mot slutet av vintern går det fortare när hästarna är starkare.

Det kändes lagom hårt.

De senaste åren har den vägen dock varit hårt trafuikerad av timmerbilar och inte alla hästar pallar med att möta dem, så jag har fått byta träningsväg även på vintern.

Det senaste tillskottet i träningsväg är en nybruten väg, typ en "Himlabacke" som sträcker sig med brant stigning upp till en telemast. Backen sträcker sig ca 500 meter, innan en uppbruten och tillfixad skogsstig tar vid och tar en efter ytterliggare 500 meter ner på en annan genomkorsande väg, som återför en till backens början. Kör man den turen som en slinga innebär det 500 meter upp, 500 meter svagt nedåt och 500 meter kuperad terräng tillbaka till backens början. 5-6 såna turer brukar ge väldigt starka hästar...

För att ta mig till backens början har jag ca 2,5-3 kilometers körning genom skogen. Bra uppvärmning och neddtrappning på vägen hem.

Dessutom finns en rakbanevänlig sträcka på 700 meter på vägen mot backen.

Under vintertid är det inga problem att träna häst här som jag ser det.

Träningsfilosofi
Jag är ungefär som vilken amatör som helst. Jag har som sagt hållit på med egna hästar i drygt 20 år. På den tiden har hästar på min träningslista vunnit 13 lopp på ungefär 130 starter. Ungefär ett medelmåttigt resultat skulle jag tro om man slår ut det.

Som jag ser det så har jag ändå lyckats skapligt med "enkla" hästar. Det är inga stammässiga kanoner som jag ägt och tränat genom åren, ändå har de lyckats vinna lopp då och då. Jag är alltså långt i från någon "storfräsare", men mina erfarenheter som tränare kanske kan vara intressanta ändå, om inte annat i jämförelsesynpunkt?

Som sagt jag har bara en begränsad uppfattning om vad som är bra eller inte. Jag kan bara relatera till min egen i sammanhanget blygsamma verksamhet. Jag har oftats inte haft mer än två körhästar åt gången, det är ungefär vad jag hinner med för att kunna sköta om och träna på och ändå få tid över till annat.

En proffstränare har säkert andra idéer. Det här är i alla fall vad som jag tycker fungerat hyfsat för mig.

Om detta och vad jag tycker om travhästträning kan ni läsa nedan.

Inkörning: Jag har fött upp fyra hästar som nått startbar ålder, samt ytterliggare en som är född 2007 (Norma N. Bell). De tre senaste egna uppfödningar har jag kört in själv redan i februari/mars som ettåringar. Min första egna uppfödning (Big Earth f.1989) bara tömkörde jag med hjälp av Bengt Sandin på våren innan betet.

Det är kanske tidigt enligt vad somliga tycker, men i regel är hästarna fogligare och mindre oroliga för nyheter när de är små och kanske därför lättare att handskas med. Möjligen för att de får så många intryck under det första året, vad vet jag.
Jag tror att det i alla fall är lättast att köra in dem då och har inte funnit något som motsäger detta.

Ända sedan de varit riktigt små så har jag börjat att vänja dem vid att stå uppbundna och att ledas och andra liknanade småsaker. Jag drog dem exempelvis aldrig i grimman för att få dem att följa med, utan brukade göra ett "rumprep" för att typ kunna "skjuta på dem" istället för att dra dem i huvudet när de "tjurade", även om jag var ensam. Detta har underlättat oerhört för mig i hanteringen av dem senare i livet.

De flesta hästar ogillar annars att man drar i dem, därför brukar jag försöka undvika detta. Rumprep fungerar väldigt bra därvidlag. Repet vänjer hästarna att följa med människan med mildaste formen av våld. Jag brukar även lära dem att backa på olika sätt redan när de är små.
När jag är ute och promenerar med fölen brukar jag även försöka lära dem de kommandon de kan ha nytta av längre fram.

Någon vecka innan jag började med inkörningen fick hästarna prova på sele och huvudlag för att vänja sig. Hans-Erik Skoglund lärde mig att det kan vara bra att lägga en tjock filt under däckeln eftersom selen i regel är för stor för en ettåring. Att inte spänna bukgjorden för hårt är också ett nyttigt råd att ta del av.

Viktigast av allt är att inte "tvinga" sig på dem. Lek med dem tills grejerna är på plats. Att kasta sig över dem med exemplevis ett huvudlag och tvinga in bettet mellan käkarna på dem är liksom att be om framtida problem.

Lirka med dem i stället.

Du kan exempelvis öppna på en sidostolpe för att lägga in bettet från sidan i början, tills de vänjt sig.

Jag brukar använda en gammal sulky som flyttar sig lätt både i sidled och framåt de första gångerna om något skulle hända.

Jag har sett att en del använder slanor, eller rör som lösa skalmar i början, men jag tycker det fungerar bäst med en sulky.

Jag brukar inte sätta mig upp direkt utan tömkör lite även med vagnen innan jag hoppar på.

Men med både Hibbitt och Rebel Yell gick det att sätta sig upp en stund redan första gången med vagn utan att det bekom dem. Lika så med Parkin som dock är den hittills tidigast körda av dem, och även den lättaste att köra in av dem alla.

Jag brukar inte heller vara ute särskilt länge eftersom jag tror att de unga hästarna lätt kan ledsna, 10-15 minuter räcker gott och väl i början.

Den senaste inkörningen, Norma N. Bell var rätt så besvärlig och jag trodde ett tag att jag skulle gå bet. Hon låg balnd annat över grannens häck, och både slog och reste samt kastade sig hit och dit innan hon gav med sig och hon har varit väldigt snäll sedan dess.

Väntar man för länge med att göra förändringar med unga hästar tror jag att de har lättare att protestera. Tålamodet är sämre, precis som på små barn.
På mina hästar har just detta fungerat bra. I alla fall har jag aldrig haft problem med inkörningen. Kanske just för att jag sätter dit vagnen reltivt snabbt. Eller så är det för att hästarna bara varit snälla...

Vid tömkörningen brukar jag inledningsvis bara gå framåt och lära dem att stanna och att gå i väg på kommando. När de börjar fatta detta så brukar jag också prova att svänga. Det är bra att ha hjälp, i alla fall de första gångerna man är ute. Är hästen snäll och van vid att hanteras så kan man efter de första två tre gångerna lätt gå själv utan hjälp.

En del hästar funkar konstigt nog till och med bättre om man inte har någon medhjälpare. Trots detta ska man nog ha någon med sig de första gångerna för säkerhets skull, men fungerar det inte utan hästen bryr sig mer om medhjälparen än om vart du försöker styra den med tömmarna, men hästen ändå verkar snäll så kan man ju alltid testa på vägen hemåt att koppla bort medhjälparen. Ofta går det lättare då. Hemåt vill de flesta hästar alltid gå utan protester.

Har man sedan tillgång till en stor öppen yta när man vänt hästen att följa tömmarna, så är detta perfekt, då kan man köra i cirklar och i "åttor" för att träna hästen på tömrörelserna. På en månad så brukar hästarna vara "klara" för att kunna köras på riktigt. Jag kör dem då och då fram till början av juni för att vänja till dem. Det är dock inte frågan om någon "träning".

Det är dock inte nödvändigt att köra dem så mycket. Rebell Yell körde jag knappt alls efter inkörningen i mars-april innan betet men Hibbitt körde jag då och då.

Det viktiga verkar vara att de har lärt sig att ha sele och vagn på sig. De är ändå för små för att travtränas utan risk för skador men man har ett rejält försprång inför hösten.

"Biggen" var den klart dummaste hittills och dessutom var jag ganska oerfaren själv. Han lämnade jag därför en månad på inkörning hos Hans-Erik Skoglund direkt efter betet och när han kom hem var det bara att köra.

Rebel Yell (f.1991) körde jag själv för vagn i mars som ettåring utan problem. Han lämnade jag ändå en månad efter betet hos Hans-Erik Skoglund för att finslipa detaljerna i inkörningen eftersom jag inte var riktigt säker på att jag lyckats själv, samt för att vänja honom vid banan.

Han fick även en månad i april som tvååring eftersom det inte gick att köra här hemma.

Hibbitt (f.1997) lämnade jag däremot aldrig in någonstans. Han körde jag in själv både hemma och på banan utan problem. Precis som Parkin (f.2006) och Norma N.Bell (f.2007).

Jag brukar som sagt inte träna hästarna under den första sommaren. Då skickar jag dem på bete och tar i stället hem dem i slutet av augusti.

Då börjar jag köra dem mer "på riktigt" efter lite repetition av inkörningen.

Om man har råd och lust kan man även lämna in hästen en månad eller två på en travbana för inkörning. Då spar man både tid och bekymmer om man inte känner sig lämpad att köra in hästar eller har tid.

Unghästträning: Jag tror att det är viktigt att man kör hästarna regelbundet som unga. Från 1½ års ålder bör man nog köra två till tre gånger i veckan. Man behöver inte köra hårt eller länge, men gärna i trav för att vänja till dem. Som tvååringar är hästarna i regel väldigt löpsugna (Parkin var dock undantaget som bekräftade regeln, han var verkligen lat i träning) och det känns ofta som om man kan köra hur länge som helst med dem.

Jag tror därför att man nog ska ta det lite lugnt och aldrig köra dem riktigt trötta i den här åldern. Det är precis som om de inte känner sin egen begränsning på något sätt, därför är det också säkert väldigt lätt att bränna ut dem.

Försök hitta någon att köra med så att du slipper köra ensam. Det ska man nog egentligen helst göra med alla hästar, även om det är väldigt svårt för många amatörer som kanske bara har en häst.

Många kör bara bakvarv till en början. Det gillar inte jag. Varför? Jo, av precis samma anledning som jag inte tömkör för länge. Det gäller att vänja hästen för vad som krävs av den direkt. En bra inkörd unghäst springer lika gärna höger- som vänstervarv, varför ska du då bara köra bakvarv? Doseringen, säger en del, men den finns ju där även sedan menar jag.

Många av unghästarna som kommer in på banan är inte mogna att springa fort över huvudtaget. En del amatörer har väldigt bråttom att fara in på banan med sina unghästar medan en del väntar alldeles för länge.

Det viktigaste innan man far in är att hästen måste vara väl förberedd.

Det gör mer skada än nytta att fara in med en "otränad" unghäst, eller vilken häst som helst för den delen, på en travbana.

Vill man ha avläggartyper och tjurbockar så finns det inget bättre sätt. Men det vill väl ingen ha? Tänk till istället innan och förbered hästen noga hemma i stället, far inte in förrän du tror den är mogen, och då så kör du naturligtvis också i rätvarv.

Du ska helst inte behöva jaga på din unghäst mer än så pass att den förstår vad som väntas av den, varken i bakvarv eller rätvarv.

En annan typ av senskador som är minst lika olustiga som böjsenor det är gaffelbandsskador, som är ett stort gissel och mer än svåra och med lång konvalescens på att få till om det är rejäla blödningar. Dessutom är det inte alldeles säkert att man upptäcker en begynnande gaffelbandskada. En blödning i ett gaffelband behöver inte visa sig genom någon stor svullnad.

Ofta så kan det vara att hästen helt oförklarligt är halt och när man undersöker detta så upptäcker man någon liten diffus svullnad eller en smärtreaktion när man känner på hästens ben. Har man tur då så är det bara en mindre blödning. Med ultraljud ser man detta ganska bra hos en veterinär och på ett par tre månader kan skadan vara läkt.

Problemet med gaffelbanden är att blodtillförseln är så dåligt i detta område så det kan vara svårt att få bort blödningen. Arnika är ett bra liniment att använda. Sedan fick jag tips av en hästmassör att man kan massera med tummarna på utsidan av själva låret (med rörelser i vågrät riktning), strax ovanför hasen för att då skulle blodcirkulationen öka till gaffelbanden (om skadan sitter på bakbenen alltså)

Hibbitt bräckte ner på vänster bakben (griffelbensbrott samt brustet gaffelband) när han var 6 år och opererades och man klöv gaffelbandet för att det skulle läka ihop.

Jag tog det väldigt lugnt med honom men 14 månader efter operationen fick han en böjsena på samma ben, den läkte också ihop och efter ultraljud på både gaffelband och böjsena kunde han ändå kvala igen 10 månader efter senaste skadan och allt kändes hyfsad. Ingen start dock men tränades på innan han var bra nog för ett nytt kval på våren året efter, den här gången åkte han på en liten blödning i gaffelbandet höger bak under kvalloppet. Ny konvalescens. Pigg och fräsch igen i augusti och efter genomlysning var det bara att öka dosen igen. En start (diskad för galopp) i september men visade en 16-tid och inga fel på benen efteråt. Ändå en ny blödning i höger bakben i slutet på oktober. Kontentan i denna berättelse är att har man en gång fått en gaffelbandsskada så kan man ge sig fan på att det fortsätter komma problem.

Så man ska nog ha i åtanke att när väl ursprungsskadan är läkt så håller den nog för en hel del, men enligt vad jag erfar så kommer det ofta följdskador på andra ben istället.

Får man en rejäl gaffelbandsskada och inte har gott om tålamod så är det nog bättre att skaffa en ny häst om man inte har tid och lust att konstant jävlas eller är alltför fäst till hästen för att byta bort den.

Ska man ändå hålla på och rehabilitera gaffelbandsskador kan jag som ett tips säga att det funkade bra på Hibbitt med att kyla honom med acm (tror jag den heter) kylspray efter varje träningspass.

Dessutom så fick han inte "vila" i hagen när han fick sina följdskadorna, så fort han blev haltfri körde jag honom två till tre dagar i veckan i lättare motion. Då blev inte steget till full träning lika stort och det tror jag också¨är positivt. Oftast så skadar det inte att röra på sig vid läkning av skador.

Sedan använde jag tätt som oftast även Alyoses "gröngröt", I alla fall på kvällen efter hårdare jobb och när han hade den näst senaste blödningen så hade han oerhört kort läkningstid enligt veterinären som tittade på ultraljudet.

Kilsulor är också bra, precis som för skadade böjsenor, eftersom när hästen trampar ner på hoven så lägger han hela vikten på gaffelbandet och böjsenorna, och kan man då "motverka" genomtrampningsrörelsen (genom att hovens traktvinkel är högre) bara en aning, så blir påfrestningen naturligtvis lite mindre, om så bara någon procentenhet och det tror jag inte skadar.

En del varnar också för mjukt underlag och förespråkar att all träning för skadade gaffelband ska ske på hårt och fast underlag men jag tror dock inte att körning på mjuka underlag är lika farligt som det påstås, bara skadan är utläkt.

Jag startar i och för sig aldrig Hibbitt eller kör snabbjobb när det är tung bana på grund av hans "senproblem", men annars tror jag att hästens "muskelminne" kan behöva varierat underlag för att allt ska fungera tillfredsställande.

Man ska dock tänka noga på att inte kör för fort på mjukt underlag, framförallt inte när mjölksyran är för hög (exempelvis i slutet av intervallträning) eftersom det är då skadorna inträffar och kroppens senor och ligament har svårt att hålla emot.

Lite luddigt kanske, men jag tror att detta är rätt väg att gå.

Sedan måste man ha en oerhörd massa tur också.

Hur jag skor en travhäst: se bilder här (uppdaterat 20140202)

Hur man ska sko en häst på rätt sätt finns det alla möjliga vetenskapliga rön om. Jag är ingen expert överhuvudtaget på att sko. Jag KAN naturligtvis sko hästar, och jag skor helst själv så att jag får det som jag vill. Men jag har ingen utbildning utan jag har lärt mig själv och jag arbetar nog ibland ganska bakvänt.

Men resultatet blir ofta väldigt bra även om det tar på krafterna.

Jag ska inte försöka lära någon att sko med de här raderna.

Rent praktiskt är jag för det första alltför dålig hovslagare för att lära någon något om hur man skor hästar. Däremot kan jag ge några generella tips om hur jag tycker att de flesta travhästar ska vara skodda. Att sko en travhäst är egentligen inte någon exakt vetenskap enligt mitt sätt att se på saken.

Jag har dock några käpphästar som jag sällan avviker ifrån.

Mina unghästar skor jag oftast med en tung sko fram och en något lättare bak. Det gör jag för att jag är en vän av den gamla skolan och jag tror att tyngd etablerar ett runt och bra framsteg, som en häst har med sig hela livet oavsett vad den har på fötterna senare i karriären. Ofta använder jag falsade skor bak för att få en liten inbromsning av baksteget. fram har jag dock oftast släta skor, ibland halvrunda.

På äldre hästar brukar principen vara den samma även om jag på vissa av dessa kör barfota. En del runt om (Hibbitt, bra exempel), men på senare år har jag mest haft hästar som passat för barfota fram (exempelvis Chandrika och New York City). Det viktigaste att tänka på vid barfotakörning är att man har friska hovar och att hästarna inte är "nyverkade". Övrigt vad det gäller barfotakörning så kan man nästan alltid välja att köra barfota fram oavsett bantyp (förutom då på isbana).

Hovvinklarna är några andra parametrar som jag är noga med. Fram strävar jag efter att ligga runt 50º eller någon grad under. Jag vill inte gärna komma under 48º på framhovarna för då ökar skaderisken till mer än önskvärt även om hästar med lägre hovvinkel ofta får ett synnerligen effektivt framsteg.

Längden på tån är också viktig. Jag har kanske en tendens att hålla lite för långa tår fram på mina hästar, därför vill jag inte sänka vinkeln mer än till straxt under 50º. När man länger tån eller sänker vinkeln ökar töjningen av senorna och gaffelband. Och det är en farlig lek, även om man kan få bra resultat. Med kortare tå och lägre vinkel bibehåller man skaderisken, samtidigt som många hästar blir rulliga med alltför korta framtår eller alltför hög vinkel.

Bak vill jag däremot ofta ha korta tår och en ganska hög vinkel på hovarna. Minst 54º om det går. Jag tycker att hästarna får ett bra frånskjut och att det inte påfrestar så mycket på senor och leder när man betänker att bakbenet har ett lite annat rörelsemönster än frambenen. Bakbenen grovt förenklat, liksom gräver sig ner och skjuter ifrån medan frambenen mer eller mindre bara rullar på och håller balansen.

Ibland dyker det upp hästar som har extremt långa kotor, eller korta kroppar eller är vinda på ett ben.

Det finns olika lösningar på olika problem.

Har hästarna långa kotor har de i regel ett bra frånskjut men risken är stor att de också trampar igenom och slår i med kotorna i banan. Det finns skydd till detta, men ibland har de en lite svagare muskulatur i bakdelen och då går det att avhjälpa detta en aning med träning.

Korta tårna bak bör man göra i alla fall och höja vinkeln.

Inte så mycket att dom "kotar över", men korta dom rejält i alla fall.

Är hoven vriden inåt så brukar det var stor risk för att den klarar knäna, men istället finns en tendens att den slå sig på skenorna bak när hoven paddlar utåt, framförallt om hästen inte är tillräckligt lång i kroppen. Amerikanarna brukar gilla intåade hästar och jag tycker nog bättre om dom jag också. Allra bäst är väl om de är helt korrekta, tyvärr finns inte så många av det slaget. Av mina hästar så är dock Parkin den som varit närmast perfekt i framstället.

Man kan använda skydd för att minska skadorna av detta. Knäkappor fram är en vanlig utrustningsdetalj. Även senskydd på frambenen om hästen slår sig lågt på frambenen. Likaså gamascher bak.

Man kan även med olika vikt på framskorna försöka ändra "träffytan" på motsatt ben. Har man tur kan man få hoven att passera under eller över exempelvis framknät. Man ska dock akta sig för att ändra vinklar på hoven för att komma undan detta på vuxna hästar. Man ska alltid sträva efter att hästen landar plant med hoven i marken för att minska belastningen.

Är hästen kort i kroppen kan den ibland ha svårt att komma undan med frambenen och den nuddar istället bakbenen. Om man inte får bukt med detta på annat sätt så kan man testa "öppen tå" på framhovarna för att minska skadeverkan. Gamascher är ett bra skydd som de allra flesta hästar behöver på bakbenen. Det finns olika sorter beroende på vad man behöver skydda.

Man kan även försöka bromsa baksteget med falsar och liknande. En del använder tyngre bakskor för att undvika risken för slagskador bak om hästen exempelvis har ett brett framställ. Själv har jag aldrig lyckats med just detta, men det finns mycket teorier även om balans på bakhovarna. Greppskor gillar en del, men med tanke på skadeverkan på bakknät är det inte att rekommendera mer än i yttersta nödfall. Och då kanske bara i lopp och inte i träning.

Barfotakörning gillar jag. Framförallt på lite äldre hästar som etablerat ett "steg". De allra flesta hästar som är lite äldre och "kan" det här med trav blir enligt min mening både snabbare och bättre barfota. Man måste dock se till att hovvinklarna är dom rätta annars kan det bli allvarliga skador om man har otur. Med för låga traktvinklar både bak och fram ökar riskerna för blödningar i senor och skador på ligament ligger nära till hands. För långa tår på bakhovarna är inte heller någon bra förutsättning för barfotakörning. Där emot lite längre tår än normalt fram kan gå bättre, och det kan även vara en förutsättning för att en del ska kunna springa bra med barfotabalans.

Dessutom är det viktigt att man ser till att man har rejält med "hov" att slita på. Minst en månad bör man nog ha tillgodo på senaste skoningen innan man kör barfota.

När man kör barfota så bör man värma med skor och inte ta av skorna förrän efter värmningen. Det kan tyckas självklart för de flesta men jag har sett exempel på när man tagit av skorna redan innan värmningen, med inte så lyckat resultat. Banorna är också olika i underlag och vissa passar bättre för barfotakörning än andra.

Fortsättning följer